Förutsägbart men med finurliga rim

Emil Jensen uppträdde med "Flyktpotatis" i Varberg.

ANNONS
|

Jag slår vad med mig själv om hur länge det dröjer innan Emil Jensen nämner Donald Trumps valseger. Jodå, några sekunder in i första mellansnacket. Det säger väl något om förutsägbarheten i Jensens spoken word-aktivism.

Mindre förutsägbar är nya konsertturnéns inramning. Det är en lite större, lite proffsigare, mera konsertlik kostym som omsluter artisten denna gång: bakgrundsvideo, fräck ljussättning, glittersmink i ansiktet, eminent kompband, och ett förband.

Eller, nåja, en öppningsakt bestående av finlandssvenska Frida Andersson, som sjunger vemodiga vispopballader i en stil som väldigt mycket liknar Jensens egen.

Temat kallas flyktpotatis, med många språkliga vändningar kring begreppet flykt, och en hel del kring företeelsen potatis. Jensen håller föredrag med overheadprojektor, för pedagogikens skull.

ANNONS

Tyvärr når ordvitsandet bara sällan de nivåer som Jensen annars är kapabel till. Att göra lyktstolpe till flyktstolpe är väl okej. "Flyttar mellan städer som andra byter underkläder" kan eventuellt passera.

När han apropå låten Så får du mig ändå berättar om ett fanmejl som beskrivit att lyssnarna gjort barn till låten konstaterar han att den är 3,48 lång. Det är kul.

Riktigt roligt är egentligen bara konstaterandet att hinnan mellan skalet och fruktköttet i en banan är som det som står mellan raderna i en Harlequinroman. Det vill säga ingenting. Det är ironi på hög nivå. Men annars är snällismen härskande ideologi på Jensens scen.

Ett underliggande tema om ångest och missbruk – missbruk som flykt och missbruksrelationer – lindas in i för många oklarheter och undanglidande formuleringar.

Även om han håller en liten föreläsning i föreläsningen om att avvisa evolutionspsykologins "fight or flight"-analyser som alltför stenåldersmässiga.

Bara ibland vågar/vill han vara riktigt vass. Att dra in flyktingfrågan i potatissnacket kan till nöds motiveras med potatispest och emigration (men den gällde väl Irland, inte Sverige).

Men när han binder frågan om kostnader för flyktingmottagande till storleken på skatteflykten inom EU blir det en helt annan skräpa i agitationen.

ANNONS

När han kommer till den politiska poängen, i alla sina rants och rimflätningar, sänker han röstens tonläge och gör talet långsammare, så att alla säkert ska förstå allvaret. Rap om att det inte finns några opolitiska middagskonversationer är bara pinsamt.

Bäst är som alltid rimmandet, det är verkligen inte alla som kan rimma äntligen på egentligen och komma undan med det.

Föreställningen är knappast Jensens främsta verk, den är som sagt förutsägbar och alltför mycket inriktad på peace, love and understanding.

Eller med Jensens ord kärlek, medmänsklighet och värme.

När han framför sin hit "Växlande molnighet" känns behovet av förnyelse akut. Ett inslag om att Jensen känner sig som en medelmåtta - "mellanbocken Bruse" - gäller sannerligen inte rimsmeden. Men annars skulle det kunna tolkas som självkritik.

Hela upplägget blir för naivistiskt, för lite vuxet, vilket är en smula underligt med tanke på medelåldern på Jensens publik. Åtminstone i Varberg.

Konsertrecension

Emil Jensen och Frida Andersson

Flyktpotatis

Musiker: Anna Dager, Hanna Ekström och Fredrik Myhr

Varbergs teater, den 24 november

ANNONS