Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Comeback. Markus Krunegård har återförenats med sina gamla kompisar i Laakso. Det var väl ... småkul.

Färgat av Krunis på gott och ont

Pop

Laakso
Grateful dead
(Adrian/Border)

Det har gått nästan ett decennium sedan Laakso släppte sitt förra album. Sedan dess har frontfiguren Markus Krunegård växt ut till en av landets mest prisade popsångare, samtidigt som tiden liksom har sprungit ifrån Laakso.

Att detta, i alla fall stundtals, känns som Krunegårds engelskspråkiga soloplatta beror främst på att östgöten verkligen lyckas färglägga allt han sjunger.

För musiken, de halvskramliga och lätt poppunkiga låtarna, känns väldigt mycket som Laakso gjorde för tio-tolv år sedan.

Jari Haapalainen är tillbaka som producent och jag inbillar mig att det både hörs och känns. Det är taggigt utan att vara vasst, poppigt utan att bli slätstruket, 80-taligt utan att kännas daterat.

Laaksos sound på nya skivan är alltså inget att haka upp sig på. Det ingår i paketet.

Ett större problem är att låtarna inte riktigt fäster. De rinner bara förbi.

Även om det såklart är poänglöst och rent av lite orättvist att zappa sig framåt i jakt på en Korallreven & vintergatan eller Askan är den bästa jorden, är det tydligt att Grateful dead är en platta utan vare sig sådana toppar eller några djupare dalar.

Skönast är So happy, so sad, ett givet singelval, och Pixiesdoftande Fall down.