Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Eilen Jewells sköna vemod ska spridas på Grand

Falkenberg får finbesök när Eilen Jewell gästar Grand Hotel den 3 september för att sjunga om ett USA bortom strålkastarnas sken.

Det har gått fem år sedan Eilen Jewell släppte det uppskattade albumet "Queen of the minor key". Nu återvänder hon i storartad stil med "Sundown over ghost town". Texterna är personligare än någonsin och musiken mindre spretig. Det är musik som förmedlar bilder av oändliga vidder, dramatiska berg och övergiven landsbygd med enstöriga karaktärer.
Eilens musik har visserligen alltid varit svårdefinierad – här kan man hitta inslag av rockabilly, surf noir, tidig blues, gospel och rock 'n' roll – men på senaste albumet har hon hittat fram till en mer enhetlig ljudbild. Ett avslappnat melankoliskt tunggung som utan problem sorterar in under americanagenrens välkomnande paraply.
– Jag tycker egentligen inte att min musik passar in i någon specifik musikkategori. Jag gillar låtar som berättar en berättelse, och jag har en djup kärlek till all musik som har amerikanska rötter. Jag tror att många kan se spår av många olika amerikanska stilar i min musik, så därför tycker jag att det passar bra att kalla min musik americana, säger hon.

Sedan "Queen of the minor key" kom ut har Eilen Jewell lämnat Boston och flyttat hem till Boise, Idaho. Det är en av anledningarna till att texterna blivit personligare.
– Landskapet i Idaho är väldigt mäktigt, nästan suggestivt. Där jag bor är det mestadels öken och jag älskar det. Men jag skriver de flesta av mina låtar uppe i bergen. Där finns gott om karaktärer, människor som helst inte vill vara nära några andra människor. Några av de karaktärerna dyker upp på mitt senaste album.
Och det var speciellt att flytta tillbaka hem permanent. Minnen från barndomen gjorde sig påminda på ett helt annat sätt och dyker upp som fragment i sångerna. I texterna märks en nostalgisk melankoli som bottnar i landskapets förändring och förlusten av det oskuldsfulla – det är ett helt annat Idaho hon flyttar tillbaka till än det hon lämnade bakom sig – men här finns också en tydlig känsla av att äntligen hitta hem.
– Under väldigt många år kände jag att jag inte ville slå ner mina rötter någonstans, utan föredrog att vara den som drev vind för våg. Det finns väldigt mycket öppna ytor i Idaho, stora vidder med få invånare, och jag var redan som ung nyfiken på att få komma ut och se hur resten av världen såg ut. Därför blev jag så förvånad när jag till sist insåg att jag faktiskt var en hemmaperson, att jag ville rota mig någonstans. Jag tror att jag hela tiden, någonstans i bakhuvudet, vetat att jag ville tillbaka hem. Jag har bara förnekat det väldigt länge.

En annan orsak till Eilens personligare texter grundar sig i att hon blivit förälder. Där hon tidigare skrivit berättelser om andra människor, har hon nu börjat skriva självbiografiska texter.
– Efter att min dotter föddes känner jag ett större behov att skriva sanna berättelser. Jag har fått en tydligare bild av vem jag är och vilken musik jag vill göra. Och jag tycker att det är spännande att prova på att sjunga sånger om mig själv och mina upplevelser.
– Jag gillar att skriva om sådant som är känslomässigt laddat, det har inneburit att jag ofta skriver om mörkare ämnen eftersom de är mer laddade. Men att bli mamma är det största känslomässigt laddade jag varit med om, så vem vet, i framtiden kanske det bara blir glada sånger om henne, fortsätter Eilen Jewell och skrattar.

Vid sin sida, såväl på skiva som på scen, har Eilen ständige vapendragaren Jerry Miller. Gitarristen med det karaktäristiska twangiga soundet har blivit en så stor del av Eilens musik att det är svårt att tänka sig den utan honom.
– Jag brukar skämta om att han har skrivit på ett livstidskontrakt med mig. Vi har gjort tio album tillsammans och jag ser ingen anledning att sluta. Mitt band är synonymt med musik för mig, det är så jag skapar musik.
– Vi är som ett monster med många armar, men bara en hjärna. När vi spelar tillsammans så känns det inte som att vi är enskilda individer. Jag är inte säker på att jag skulle kunna fortsätta göra musik utan dem.