Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Downtown Allstars gladde på Falkenberg Rockfest

Det är något speciellt med frontmän – eller kvinnor – som inte är rädda för att visa att de älskar att stå på scen. Artister som lyfter blicken från de egna skorna och spelar ut för fullt. Deras glädje smittar av sig på oss i publiken.

Att hårdrocksvokalister är bra på just den grenen visade akterna på årets något nedbantade upplaga av Falkenbergs Rockfest som i lördags gick av stapeln på grusplanen bakom Tullbroskolan.

Till skillnad från förra året när festen utsattes för såväl skyfall som tromber var sensommarkvällen både ljummen och behaglig.

Vokalisttrion i Amaranthe med Elize Ryd i spetsen tar för sig på scen. Nathan Biggs i Sonic Syndicate gör det. Inte minst gör Erik Grönwall i Heat det.

Han röjer runt på scenen som om det vore 1986 och Axl Rose fortfarande höll hov på Whiskey a go-go. Han är aldrig stilla många sekunder i sträck: han dansar, han poserar, han är nere hos publiken och han klättrar i tältstolparna.

Det är inget fel på bandets musik. Heat gör en kompetent och medryckande variant av den hårdrockiga variant av glamrock som satte Sunset Strip i brand för 30 år sedan och kryddar brygden av Poison, Mötley Crüe och Guns N' Roses med lite av Bon Jovis New Jersey. Och de gör det bra. Möjligtvis med undantag av det ursprungliga Guns N' Roses spelar de faktiskt betydligt bättre än sina förlagor.

Heat lever på Grönwalls talanger som estradör och uppenbara scenglädje. Det är svårt att se hans nöjda leende och inte bli lika glad själv. Att de inte står över publikfrierier som Helan går-allsång eller en cover på Deep Purples fantastiska Highway star sänker naturligtvis inte heller humöret vilket publikresponsen ger ett gott kvitto på.

Att det är Amaranthe som är kvällens verkliga huvudakt råder det inget tvivel om. Det är först när det svårkategoriserade dansk-svenska bandet intar scenen som det barområdet avfolkas och (nästan) alla söker sig in mot tältet.

Beatsen är dansanta, syntarna bombastiska och melodierna är stora och doftar av både musikal och melodifestival. Samtidigt finns det en hårdhet, inte bara i form av Henrik Englunds growl, som ger dem en vass egg att kontrastera mot det uppenbart kommersiella i hits som The Nexus och Drop dead cynical.

Jag ska inte hymla med att jag har lite svårt för de där tjocka syntmattorna de dränker sin musik med på skiva. Jag är inte heller överförtjust i att de väljer att ha nämnda syntar förinspelade när de spelar live.

Samtidigt har de något som, när jag ser dem på scen, får mig att ha överseende med det. Dels handlar det om att deras explosivitet får ett större utrymme och dels handlar det om showmanship. Att de har tre vokalister – där föräldraledige Jake E Berg är ersatt av Alexander Strandell från Art Nation – ger dem också en dynamik som lyfter dem.

Kvällen inleds dock av de Falkenbergska akterna Downtown Allstars, Ablaze My Sorrow och Sonic Syndicate. I båda de två sistnämnda fallen var det länge sedan sist.

Det är fem år sedan Sonic Syndicate spelade på hemmaplan. Och ytterligare några år sedan jag själv såg dem övertyga med ungdomlig hunger och jävlaranamma, som uppvärmare för Dark Tranquility på Trägårn i Göteborg.

Sedan dess har mycket hänt, inte minst en rad medlemsbyten. Nathan James Biggs tog till exempel över sången 2009 och spelningen på Falkenbergs rockfest är den första sedan basisten Karin Axelsson lämnade bandet permanent efter att ha först tagit en paus.

Numera ser de inte heller fullt lika ungdomliga ut. Gitarristen Robin Sjunnesson och den nye basisten Michael Bärzén pryds av väl tilltagna skägg. Men hungern finns kvar där och nu i kombination med den pondus och säkerhet som hårt giggande ger.

Vi pratar testosteronstinn metalcore med hårdpumpade muskler och blastbeats men med en hel del pop i låtskrivandet. Tyvärr är Biggs inte en lika bra sångare som han är estradör och det håller ned intrycket, liksom att den trumdominerade ljudmixen, där virvelkaggen äter upp det mesta av nyanser.

Mer imponerar det melodiska dödsmetallbandet Ablaze My Sorrow på mig. Är det verkligen tio år sedan de stod på en scen tillsammans senast? Det låter inte så. Det låter hårt, tajt och – trots hårdheten – väldigt catchy.

Kristian Lönnsjös betongkrossarsång balanseras upp med fina gitarrmelodier. Tyvärr kommer de sistnämnda bort lite i den trumdominerade ljudmixen som även de dras med.

Det blir i och för sig en bomstart på If emotions still burns, titelspåret från första albumet, men det löser de snyggt och effektivt.

Förutom klassiker från bandets tre skivor får vi en försmak på vad som komma skall, när första låten på svenska, Tvåenighet, avslutar spelningen. Den bådar gott inför kommande album. Det är nästan d-takts-tryck på trummorna men återigen balanseras det upp av gitarrmelodier och medryckande sång.

På tal om saker jag blir glad av: Kvällens uppvärmare är det specialsammansatta bandet Downtown Allstars med medlemmar från bland annat gamla punkbandet Venerea.

Det skramlar, det larmar och det är kanske inte direkt någon musikalisk skönhetsupplevelse men det är ett sjuhelsikes röj när de bankar fram guldkorn ur punkhistorien: Sham 69, Ebba, Ramones, Toy Dolls och till och med lite Motörhead.

Och så deras egen (nåja) Staden Falkenberg – en parafras på Troublemakers Staden Göteborg – som får avsluta båda deras set.

Och jag står där med ett fånigt leende på läpparna.