Bonnie Raitt har vunnit tio Grammysar. Hon har fått den amerikanska musikbranschens Lifetime achievement award och valdes in i Rock and Roll Hall of Fame före AC/DC, Black Sabbath och Ramones.
Hon finns dessutom med på musikmagasinet Rolling Stones lista över världens 100 bästa sångare (plats 50) och är tillsammans med Joni Mitchell enda kvinna på samma tidnings gubbtunga lista över världens 100 bästa gitarrister (plats 89).
Men att beträda extremt mansdominerad mark är Bonnie Raitt van vid, det har sångerskan och låtskrivaren gjort sedan hon lämnade Kalifornien i slutet av 60-talet för att läsa på ansedda Radcliffe College i Cambridge utanför Boston, där Helen Keller, Gertrude Stein och Margaret Atwoood också studerat.
–Jag var 18 år och skulle plugga sociala relationer. Men på den tiden var Cambridge center för antikrigsrörelsen och det fanns en folkmusikvåg som fullkomligt forsade fram, berättar Bonnie Raitt i en knastrig telefon från sitt hem i närheten av Golden Gate-brons norra fäste.
Efter ett tag lade hon kursböckerna på hyllan, plockade fram elgitarren och lät den där folkmusiken skölja över henne.
Bonnie Raitt växte upp i ett musikaliskt kväkarhem i Los Angeles och började spela piano och gitarr redan i åttaårsåldern. Enträget och medvetet, ibland flera timmar om dagen.
Båda hennes föräldrar var musikaliska men också socialt medvetna och djupt engagerade i olika samhällsfrågor. Barnen i familjen Raitt fick lära sig om Medborgarrättsrörelsens framväxt och vikten av alla människors lika värde. Alltså föll det sig naturligt att Bonnie Raitt drogs till de många folk- och bluesklubbar som börjat poppa upp i USA:s universitetsstäder.
–Jag lärde känna managern till Son House, deltabluesens far, och han gillade mitt gittarspel. Plötsligt fick jag uppträda med flera av bluesvärldens giganter när de gästade Cambridge: Son House själv, Muddy Waters, John Lee Hooker ...
Förutom att se dem live och lära sig direkt av de ärrade proffsen fick hon höra om deras egna upplevelser från 20- och 30-talets Amerika, berättelser om hur det egentligen var att resa runt som svart bluesmusiker på den tiden.
–Deras öden och livshistorier, allt de hade varit med om, det bara stärkte mina sympatier för Medborgarrättsrörelsen. Flera av dem blev som en extra morfar eller farfar för mig.
Enligt uppgifter på nätet hade Bonnie Raitt det själv ganska tungt i början, att hon som ung kvinna i en mansdominerad bransch tvingades vara dubbelt så bra som de andra för att nå ens hälften så långt. Men den bilden skrattar hon bara åt.
–Nej, så minns jag det inte alls. Tvärtom. De flesta jag träffade på den tiden tyckte bara det var roligt med en ung tjej som spelade blues. Jag skulle snarare säga att det har gynnat mig, det har gjort folk lite extra nyfikna och intresserade.
Efter att ha byggt upp ett rykte som duktig sångerska och grym slidegitarrist fick Bonnie Raitt skivkontrakt med storbolaget Warner och släppte sitt debutalbum 1971.
De kommande tio åren spelade Bonnie Raitt in åtta album, de flesta sålde bra och några växte ut till moderna bluesklassiker. Men inget av det spelade någon roll när Warner i december 1983, till synes över en natt, bestämde sig för att rensa ut och gallra i leden. Ett så kallat generationsskifte där Warner verkligen slängde bort barnen med badvattnet.
–De sparkade mig, Van Morrison, Arlo Guthrie och T Bone Burnett på samma dag, den 7 december. Vi kallade det för vårt eget Pearl Harbor.
Det var inte samma bolag längre som hade signat henne på 70-talet. Affärsmännen hade tagit över och hävdade att den typ av rootsmusik som Bonnie Raitt representerade inte längre var kommersiellt gångbar. De sade att den var död. Men slipsnissarna hade fel.
Medan Warner krämade ur en sista platta med låtar som legat inspelade i flera år hade Bonnie Raitt börjat dricka. För mycket och alldeles för ofta. Efter att mer eller mindre ha supit bort ett planerat samarbete med Prince ryckte hon upp sig och lyckades komma tillrätta med sitt missbruk. Hon fann ett nytt skivbolag och började samarbeta med producenten och hipsterfunkmaestron Don Was. Ett oväntat och udda musikermöte som resulterade i albumet Nick of time, Bonnie Raitts dittills största framgång.
Det sålde i fem miljoner exemplar, belönades med fyra Grammysar och en plats på ännu en Rolling Stone-lista, den över världens 500 bästa album.
Nick of time kom 1989 och när uppföljaren Luck of the draw blev en ännu större succé med runt tio miljoner (!) sålda exemplar kan man förstå att en viss revanschkänsla spred sig hos Bonnie Raitt, och en viss ångest hos Warners ekonomer.
–(skratt) Jag ska inte ljuga för dig, det kändes rätt underbart faktiskt! Tydligen var rootsmusiken inte död.
Bonnie Raitts karriär puttrade på lite i skymundan fram till 2005 då hon släppte sitt första egenproducerade album. Efter att i tät följd ha förlorat båda sina föräldrar, sin bror och en nära vän tog Bonnie Raitt ett längre uppehåll från musiken och återvände inte med nytt material förrän 2012, då med albumet Slipstream som hon gjorde ihop med flitigt anlitade producenten Joe Henry.
Skivan Grammybelönades och blev något av en nystart. Bonnie Raitt fick tillbaka musiklusten och kunde blicka framåt igen, och plattan var den första hon spelade in på sitt alldeles eget skivbolag Redwing Music.
–Det är så enkelt och billigt att distribuera musik idag, och man får behålla lite mer pengar. Dessutom är det jag som bestämmer hur det ska vara.
Alltså är det hennes val att det på nya plattan finns en cover av INXS 80-talshit Need you tonight.
–Det är en gammal favoritlåt! Jag har alltid velat spela in den och göra min egen, lite långsammare version. ”Your moves are so raw. I’ve got to let you know. You’re one of my kind ...”
Bonnie Raitt sjunger refrängen i telefon, drar ut på sista ordet och skrattar sedan gott.
–Wow! Jag älskar den hooken.
Bonnie Raitt har släppt skivor i fem decennier och hela tiden varit en politiskt engagerad artist. Ända sedan hon i september 1972, medan Vietnamkriget ännu pågick, tillägnade sitt album till Nordvietnams invånare har hon varit ett rött skynke för det reaktionära USA.
Samtalet med den pigga, vänliga och närmast sprudlande 66-åringen glider in på det nyligen avslutade miljömötet i Paris, som Bonnie Raitt noga följt, och hon säger sig vara nöjd med president Barack Obamas båda mandatperioder, men främst eftersom de republikanska alternativen troligen hade varit så mycket värre.
Bonnie Raitt är nämligen betydligt mer progressiv än Barack Obama och nästa år kommer hon att lägga sin röst på demokraternas vänsterkandidat Bernie Sanders som hon menar har många goda idéer.
Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump däremot vill hon inte ens tänka på.
–Donald Trump är ett skämt! Han kommer inte att bli president. Det krävs starka, kloka och förnuftiga hjärnor för att styra det här landet.
Fullständigt namn: Bonnie Lynn Raitt.
Född: 8 november 1949 i Burbank, Kalifornien.
Uppväxt: Los Angeles.
Bor: Strax norr om San Francisco.
Familj: Syskon, släktingar och vänner.
Lyssnar på: The California Honeydrops, John Fulbright, JD McPherson.
Övrigt: Engagerad i flera miljöorganisationer och gör regelbundet stödkonserter för olika ändamål.
Aktuell: Med nya albumet Dig in deep 26 februari. Spelar i Kolding 10 juni och i Köpenhamn 11 juni. Besöker dock inte Sverige på den här turnén.
