Efter sitt självbetitlade album från 2007 var Susanne Sundfør desillusionerad. 21 år gammal bestämde hon sig för att ta en paus från musiken. En kurs i amerikansk litteratur skulle hjälpa henne.
–Jag behövde hitta en sorts självständighet. Jag läste massor av Anne Sexton och Sylvia Plath, köpte instrument, undersökte och fokuserade på koncept istället för musiken i sig. Jag blev vuxen och hittade en väg tillbaka.
Din senaste och sjätte skiva Ten Love Songs släpptes tidigare i år. Hur skiljer sig den från dina andra album?
–Plattan är mer naken och direkt, kanske speciellt textmässigt. Den är mer pop och jag har varit mer delaktig själv. Den handlar om kärlek men på ett djupare plan än bara ”jag älskar dig, du älskar mig”.
Men temat var inte självklart från start.
–Nej, jag tänkte mig först en platta om våld. Jag hade skrivit Accelerate och Insects, sen Fade Away och Slowly, när jag insåg att jag ville göra det mer komplext. Det var mer provocerande med titeln Ten Love Songs än Ten Violent Songs. Det är mer tabu att prata om sårbarhet än om våld.
Våld och kärlek kan ju ses som två motsatser.
–De är samtidigt båda väldigt primitiva och rättframma känslor, precis som ilska, och så sett är de besläktade. Om de har något mer gemensamt vet jag inte.
Finns det någon låt du själv känner extra starkt för?
–Trust me. De andra låtarna handlar om relationer som varit. Trust me handlar om relationer på en generell basis, och är lätt att relatera till.
Du gästade fjolårets avslutningskonsert på Way out West hos Robyn och Röyksopp och du har tidigare samarbetat med bland andra Kleerup och M83.
–Ja, jag älskade festivalen. Publiken var fantastisk och det är allt som spelar någon roll. Jag får ofta frågan om jag vill göra vocals i olika samarbeten. Det är smickrande men jag är också en kompositör.
Vad har du för planer inom den närmsta framtiden?
–Jag ska ut på Europaturné i höst. Sen ska jag försöka lista ut soundet på nästa skiva. Det blir antingen organiskt eller industriellt, eller en intressant blandning av motsatserna.
