Läckberg och Blondinbella har ingen reell makt

ANNONS
|

Jag vet personer som menar att mätning och ständigt listande – av de tio bästa popalbumen exempelvis –är en typisk manlig praktik, där karlar projicerar fixeringen vid sin egen storlek på omvärlden, i syfte att besvärja ångesten inför eventuella tillkortakommanden i kärlekslivet.

Jag föredrar nog en mer materialistisk tolkning. Saken handlar längst in om simpel makt, den hierarkiska ordning där människorna i ett kapitalistiskt samhälle dväljs, och även symboliskt anammar.

Därför mäts det flitigt, symboliskt och metaforiskt. Och patriarkaliskt, då vi länge levt så.

För att nyttja George Orwells berömda formulering: om vi alla i teorin är jämlika, så är några i den ekonomiska praktiken mer jämlika än andra. Vilket alltså kan mätas.

ANNONS

Vilken grupp tillhör du?

Nu då det patriarkaliska bygget demoleras (inte en minut för tidigt om ni frågar mig) skulle man tro att också kapitalismens röta nått slutstadiet. Sådan är dock inte verkligheten.

Nyligen publicerade tidningen Mama en lista på de trettiotre ”mäktigaste mammorna” och Expressen hakade på; där hittade du inte någon jämlik tjej som sliter i kassan på Gekås, utan den betydligt mer jämlika Camilla Läckberg, ty hon är god för åtskilliga slantar.

Ordet ”mäktig” antyder reell makt, social och politisk; vad har Camilla Läckberg åstadkommit samhälleligt, med sin uppsvällda ekonomi och sitt offentliga byte av karlar? Ingenting naturligtvis.

Politiskt sett är hon totalt meningslös. Likaså Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, en annan av Mamas hierarkiskt upplyfta. Och även om vi höjer kvalitetsribban ordentligt i och med skådespelerskan Noomi Rapace, så är hennes makt svårfixerad, eftersom konst, film, musik och litteratur naturligtvis påverkar, men inget vet hur, i vilken storleksordning.

Konstens makt är dolsk, och förblir sådan. Utanför alla listor.

Det finns en minoritet ohyggligt rika kapitalister, med stor politisk makt; vilket dock inte gäller alla förmögna. Men då kapitalismen enbart har en kvalitetsbedömning, pengar, låtsas man så, även i mången politiskt radikal krets.

ANNONS

Inom populärmusiken utnämns en Rihanna rutinmässigt av kritiker till en av ”världens mäktigaste” feministiskt sett, aldrig Laura Marling, trots att den sistnämnda musikaliskt är betydligt intressantare, fast inte tjänar tillräckligt för att hennes feminism ska räknas med.

Jag planerar se henne på Pustervik i Göteborg i maj. Det är möjligt denna mer intima konsert påverkar de närvarande mer än Rihannas kanske sex klädbyten inför en flertusenhövdad publik.

Ni vet det där med skillnaden mellan kvantitet och kvalitet? Den är helt igenom realistisk. Och omätbar.

ANNONS