Vi kom Patti mycket nära

Patti Smith såg jag i Borlänge för några år sedan, då hon var där med sin gamle gitarrist Lenny Kaye. Det var en helt igenom akustisk konsert, koncentrerad till den stillsamt intensiva eldslåga Patti i lyckliga stun­der tänder – det finns mindre lyckade också.

ANNONS
|

Över huvud taget är stora artister ofta också extremt ojämna. De levererar inte en färdig vara; de skapar ögonblick, och då kan mycket störa, ungefär som i erotik.

Men i Borlänge var Patti Smith i god form, hon sjöng Hank Williams, läste dikter, pratade med publiken; fränt, varmt, roligt, självironiskt. Det var en liten lokal, och vi kom henne mycket nära. Hon var då omkring 60 år.

Unga artister, eller så kallade artister – kolla ”Idol” på tv – ser ut som de en längre tid marinerats i tvållösning, tills allt ursprungligt själsliv försvunnit; deras smartness blänker som tunn plast över ansiktsdragen, de är beredda att erövra en värld om vilken de har mycket lite kunskap.

ANNONS

Sådana som Patti Smith, eller Bob Dylan, eller – ifall vi tar till dem som avlidit, de åldrade Johnny Cash och John Lee Hooker – hade och har med tiden skaffat sig avsevärd erfarenhet av världen. När de klev/kliver in på scen är inget längre på låtsas.

I Borlänge släntrade Patti in klädd i en något för stor kavaj, t-shirt och slitna blåjeans. Håret var gråsprängt, hon bar inga smycken. När hon läste dikt hade hon på sig ett par fula mormorsglasögon.

Hon läste bland annat sin gamla ”Piss factory”, ensam utan komp, och då hon väst fram de sista raderna, var det som någon slängt en bomb. Först total tystnad, sedan jubel. Där andra behöver massor av elektricitet utan att åstadkomma något minnesvärt, nyttjade hon bara sin röst, med fantastiskt resultat.

Det är naturligtvis samtidigt farligt att över huvud taget generalisera. Alla äldre är inte erfaret kloka, de kan vara erfaret smådumma också; och om unga människor imponerar med sin energi, blir huvudfrågan vad de använder den till.

Frestelsen att bedöma människor efter vilken grupp – åldersgrupp, yrke, religion, ursprung, och så vidare – de tillhör gör livet bekvämare, och ingen av oss vandrar genom livet utan fördomar. Men just denna frestelse bör ändå hållas på armslängds avstånd. Misstag gör alla. Det värsta är att göra politik utifrån dem.

ANNONS

När det just nu pratas om identiteter – och det gör man mycket – handlar det sällan om individuell identitet, alltså att man vid en viss tidpunkt är summan av sina handlingar och erfarenheter dittills, utan gruppens identitet. Eller släktens.

Släktforskning är populär, och det är trevligt, men forskar jag bakåt i min släkt tar jag ju inte reda på ”vem jag är”, som många menar. Ty – än en gång – jag är summan av mitt liv, handlingar, erfarenheter; inte en viljelös representant för en blodgrupp, eller en hop oföränderliga gener.

Vad man ibland tycks söka i detta med släkt- och gruppidentiteten, är sitt öde, i förväg. En determinism som fråntar en det personliga ansvaret? Som en kompis till mig brukar säga, är människans första reaktion på precis allting att skylla ifrån sig. Man vill till varje pris vara konsekvensen av en grupp, inte av sitt handlande.

Men, som Jean-Paul Sartre uttryckte det: Det intressanta är inte vad man gjorts till, utan vad man själv gör av vad man gjorts till. Och det sistnämnda ansvarar man för.

Det viktiga med Patti Smith den där kvällen i Bor­länge, var vad hon gjorde, av sin begåvning, sin ålder, sin erfarenhet. Den lugna auktoritet med vilken hon intog scenen, berodde på hennes förankring i sig själv, inte i en speciell grupp. Hon behövde inte låtsas tillhöra de coola; hon var cool.

ANNONS
ANNONS