Ur led med tiden

ANNONS
|

Ni får ursäkta om jag är en smula

förvirrad, eller flera smulor, rentav. Sen jag slutade jobba för en månad sen har jag tappat fotfästet. I och för sig är jag ingen anhängare av fotfästen, snarare tvärtom. Jag är av naturen en ostädad och tankspridd bohem, med en flagrant brist på flockinstinkt. Men förr, när jag förvärvsarbetade, som det så osympatiskt heter, fungerade jobbet som en motvikt mot dessa naturliga tendenser. Nu finns bara de naturliga tendenserna kvar, vilket inte bådar gott. Självfallet vet jag hur det kommer att sluta, men, tro mig, vägen till

undergången är kantad av neuroser, stukade fötter och nesliga nederlag.

ANNONS

I måndags var det exakt tjugofem år sen jag

började på Hallands Nyheter, ett dumjubileum

av den sort som påminner en om att nåt pågått alldeles för länge. Jag var på rymmen, den gången, från ett misslyckat projekt i kärnfamiljbranschen och, uppriktigt sagt, inte så lite hopknycklad inombords. Min metod för att häva mig ur

havererade emotionella äventyr är, och har alltid varit, att titta på fåglar. På åttitalet var kuster högsta mode bland ornitologer. Man skulle huka med tubkikaren i havsblåsten och skåda snäppor, liror och labbar. Jag hade långt tidigare åkt genom Halland, och genom bilfönstret förälskat

mig i de flacka stränderna mellan Varberg och Falkenberg. Just som jag krisade som värst dök det upp en annons om ett vik på Hallands Nyheter. Så gick det till.

Jag hade en gång en bestämd och, trodde jag, fullt realiserbar föreställning om yrket. En journalist är, eller bör vara, en nyfiken främling med

ett hyfsat ordförråd. Upptäcktsresande låter för pretentiöst, men ni förstår vad jag menar. Fräscha ögon är viktigare än lokalkännedom. Främlingsskap kan man odla, men det förutsätter att man flyttar på sig rätt ofta. Sex-sju år bör vara rimligt, sen blir det antal människor som man känner igen på stan men vars namn man glömt så stort att man snarare blir en inkräktare, eller nåt ännu

ANNONS

värre. Problemet med denna strategi är, tyvärr,

att de som anställer reportrar ingalunda vill ha främlingar. Vad de vill ha är ynglingar, gärna kvinnliga. Jag har aldrig lyckats ta mig härifrån igen.

Jag var verkligen en passionerad skådare på den tiden, av den sort som på kvällstid sitter och försöker memorera den sällsynta vitgumpsnäppans kryptiska ruggningsfaser eller den karaktäristiska pannvinkel varpå man på kilometerhåll kan identifiera en vitnäbbbad islom. I själva verket saknade jag den visuella begåvning som krävdes för dylika excesser, men mina misslyckanden med kikaren stämde väl med det dystra sinnelag som var anledningen till att jag ägnade mig åt dem.

Nå, nu sitter jag här och pysslar om mina neuroser. Jag borde naturligtvis ha flyttat när jag slutade på HN. Köpenhamn, till exempel, vore inte så dumt, eller det steniga Connemara. Drömmar, drömmar. Sanningen är att jag fortfarande är förälskad i Hallands svaveldoftande stränder, samtidigt som jag, förargligt nog, har ett större behov än nånsin av att känna mig som en främling. Nån kärnfamilj har aldrig mer varit på tal, och jag misslyckas fortfarande med islommarna. Värre är alla jag möter på gatan som jag mycket väl kan ha intervjuat nån gång, fast jag inte längre kan komma ihåg om vad, och om de i så fall har anledning att stirra ilsket på mig, eller om de i själva verket också går omkring och är neurotiska och undrar varför jag inte känner igen dem.

ANNONS
ANNONS