Först läser jag ”Styr din plog över de dödas ben”. Om Janina som bor ensligt med djur och ett fåtal grannar.
Lång parentes: jag har en varningsklocka som larmar så fort böcker sägs handla om kvinnor som drar sig undan till ödsliga små hus. Innan första kapitlet är till ända, jag lovar, är det ett väldigt spring på förstukvisten. Men Tokarczuks författarskap svingar sig högt ovan denna lätt genomskådade stående kliché.
Janina är utbildad ingenjör (broar) och lärare, fast nu har hon endast en timanställning och knappt det. Hon tittar till sommarstugor, tar hand om djur; tillsammans med en vän översätter hon Blake. Romantiteln är för övrigt ett Blakecitat (ur ”The Marriage of Heaven and Hell”).
På ett sätt kan handlingen sägas spinna runt några dödsfall i trakten, å andra sidan handlar det om civilisationskritik. Korruption, tjuveri och hjärtlöshet. Den enskilda människan kommer aldrig till tals. Alltför kalla vintrar, alltför varma somrar.
Janina anfäktas av Åkommor. Men hon har vännerna Tröger och Goda Nyheten. Det är välskrivet, humoristiskt och sorgligt, det är ogrumlad läsglädje!
Det dröjer flera månader innan jag läser något annat av Tokarczuk, en släng av prokrastinering (kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av beslut rörande läsning av böcker man vet är riktigt bra). Noveller denna gång: ”Spel på många små trummor”.
Jag blir genast indragen i en metahistoria om en polsk författare som hyr ett rum hos en kvinna i Skottland. I den rymliga, välmöblerade villan har varje sak sin egen självklara plats sedan urminnes tider. Hon jämför med sitt hemland där man ”haft en tendens att vräka allt över ända”.
Utan att verka oartig förklarar hon för värdinnan att hon inte vill ha sällskap och åberopar språkförbistring. Tokarczuk beskriver friden; allt påminner om min gamla mosters lägenhet.
”Denna tid utan egenskaper...perfekt uppdelad, höll mig i sitt våld. Det fanns inget att göra, inget oväntat inträffade, telefonen ringde inte... Allting hände i tur och ordning, allting slog in med obönhörlig säkerhet. Det fanns alltid socker i sockerskålen.”
En annan novell fängslar mig. Om en småbarnsmammas enahanda liv i en hyreslägenhet. Fruktyoghurt, kex, våta smulor.
Hon blir mer och mer besatt av operasångerskan som bor i våningen under. Hon inrättar sitt liv efter dennas rutiner.
Bästa stunden när barnen sover och hon ligger med örat mot golvet och lyssnar på grannens sång (”Ariadne på Naxos”, Haydn). Hon blir besatt av kvinnan eller musiken eller skapandet. Upptagen av avgrunden mellan allt som är kropp och allt som inte är det.
Tokarczuk skriver förtätat, när jag läser om den första novellen inser jag att jag nästan missat trädgårdsmästarens betydelse. En förstulen pusselbit på de första sidorna. Hon tar mig i anspråk och jag tycker mycket om just det.
