Ta blå linjen till Sundbyberg

ANNONS
|

Långt bort från Stockholms innerstad med sina hypade kulturinstitutioner och i mitt tycke många gånger själsdöda utställningar finns något annat.

Ta tunnelbanans blå linje bort från Stockholms central och hoppa av vid Sundbybergs centrum eller fortsätt ännu hellre till Duvbo.

Därifrån tar man en promenad ner för backarna och korsar järnvägen för att slutligen komma fram till Marabouparken. Här finns en kulturell pärla, eller varför inte en pralin, med konsthallar, välsmakande mat och en härlig skulpturpark och inte minst en god atmosfär.

Maraboufabriken etablerades 1916 under ledning av norrmannen Henning Throne-Holst som med tiden skulle leverera mjölkchoklad till hela svenska folket, och där företagsledningen under 30-talet anlade ett rekreationsområde öppen för såväl de anställda på Marabou som allmänheten.

ANNONS

Parken, som är något större än Norre katts park i Halmstad, omgärdas av en mur och i den kuperade miljön ligger det så kallade laboratoriet i gult tegel uppfört 1943 av arkitekten Arthur von Schmalensee.

I dag hyser denna byggnad konsthall och restaurang. Resliga träd kantar gångar och stigar som snirklar sig fram genom rabatterna förbi dammen och paviljongen. Det andas förkrigstid med en miljö som var tänkt att skapa starka människor i en tid där industrialismen format en urban bakgård som präglades av låg levnadsstandard och sjukdomar. Sol, frisk luft och fysisk aktivitet skulle frammana morgondagens människa. Tanken var god.

Parken utformades mellan 1937 och 1955 av trädgårds- och landskapsarkitekten Sven Hermelin i nära samarbete med von Schmalensee. Fabrikschefen var konstintresserad och hade goda kontakter inom konstnärsvärlden. Dåtidens erkända och etablerade bildhuggare inom Skandinavien kontaktades och successivt fylldes parken med verk av Möllerberg, Ivar Johansson, Eric Grate, Bror Hjort och Gustav Vigeland. Med tiden utökades samlingen med skulptörer från USA, Italien och inte minst Frankrike.

Fabrikörens smak fick råda och det resulterade i att urvalet domineras av behärskad modernism med rötterna i den klassiska traditionen. Människokroppen gestaltad med tyngd och tydlighet är det vanligaste motivet. Samlingen är ett tidsdokument med namn av konstnärer som i många fall har glömts bort i efterkrigstidens mer experimenterande formgivning.

ANNONS

Många år levde Marabouparken ett slumrande liv, men sedan början av 2000-talet sköts parken av en stiftelse i syfte att driva verksamheten i samtidskonstens anda. Detta har resulterat i renovering och tillbyggnad av lokalerna.

En permanent utställning av en av 1900-talet stora naivister, Hilding Linnqvist, har fått ett eget rum. I den nybyggda konsthallen visas, fram till 24 juli, video-installation ”The world won’t listen” av den brittiske konstnären Phil Collins.

Trilogin, som spelades in i Colombia, Turkiet och Indonesien, är ett tredelat videokonstverk där fans till indierockbandet The Smiths framför karaokeversioner av låtar från gruppens samlingsalbum ”The world won’t listen”. Det är en stark upplevelse att se dessa olika uttryck av kärlek till ett band. Det är roligt och själsligt sprött på en gång och trots att jag bara tänkte stanna en liten stund fann jag mig själv vandrandes mellan de tre rummen hela skivan igenom.

Efter några timmar av kulturell spis är det magens tur att få sitt. Restaurang ”Parkliv” ligger i entréplan och har bara ett år på nacken. Maten är tillagad med kärlek och surdegsbrödet med hemmagjord färskost är svårt att slå.

Denna kulturella pralin är värt ett besök. Så om resan ska gå till Stockholm; lämna innerstaden och ta blå linjen till Sundbyberg.

ANNONS

ANNONS