Tågresan ett råmaterial till roman

Carl Erland Andersson Om en dag fylld av händelser

ANNONS
|

Det har inte hänt mycket här hos mig sen sist, vilket säkert är lika bra. Det finns så många platser där det händer saker, ofta med blod i rännsten.

En gammal definition av de saligas ängder är just dess fundamentala och trygga brist på tilldragelser.

Fast det händelselösa gör sig förstås mindre bra på film eller i en roman. Dagsrutinerna är där något som klipps väck, till förmån för liv i koncentrerad dramatisk eller komisk form.

Också eventuella - förälskelser tenderar med åren att bli lite sävliga. I ungdomen drabbade passionen en som ett enda hammarslag, pådriven av fest och alkohol.

ANNONS

Efteråt filosoferade man om skillnaden mellan rus och kärlek. Den snabba passionen passar för sonetter - läs Shakespeares, där hormonfyllan är på topp - den långsammare för epiken.

Ibland levereras dock paketlösningar; råmaterial till romaner, filmer. Att åka tåg i Sverige - i den mån de privatiserade tågen går - brukar vara en stillsam sysselsättning, där var och en sköter sitt i sin fåtölj.

Enda avbrottet är toabesöken; om nu den privatiserade toaletten fungerar.

Några dagar efter nyår skulle jag tillbaka till Varberg från Dalarna och förberedde mig på en dag i resande stillhet. I stället hamnade jag i det spretiga utkastet till en roman.

Det började försiktigt. I Sala fick vi veta att anknytningen till Katrineholm av okänd anledning inställts; vi skulle åka vidare till Stockholm.

Sen höjdes den dramatiska kurvan något. I Uppsala fick vi nämligen veta att vi inte kom längre, då en människa hamnat framför tåget före oss.

Heroiskt besteg vi pendeln där det plötsligt meddelades att vi möjligen inte skulle komma längre än till Solna, på grund av kanske ytterligare någon framför ett tåg. Ett bud som sen drogs tillbaka.

I Stockholm tvangs vi löpa i vild fart genom stora hallen, till Resebutiken där jag fick en ny platsreservation på ett Göteborgståg som gick om en minut.

ANNONS

Ny vild löpning. Min plats var i första klass där den kvinnliga tågvärden just skällde ut en kille som tagit hunden med, vilket var förbjudet på grund av smittorisken.

Själv nämnde jag inget om mina sympatier för socialdemokratins vänsterkant, men jag förutsätter de efteråt ryckte loss min fåtölj och brände den. Ideologier kanske också smittar.

På platsen bredvid mig hamnade en karl som pratade för sig själv, helt oförarglig, men det är aningen påfrestande att i tre timmar lyssna på någon som pratar för sig själv.

En dag fylld av råmaterial till en roman, banal på sitt sätt, men med rätt handlag kan den bli komisk; från andra perspektiv - de som hamnat framför tågen - tragisk.

Andra dagar händer absolut ingenting. Man befinner sig som ett slags försöksdjur på de saligas ängder. Svårt att veta vad man föredrar.

ANNONS