Det är försommar och jag står vid bommarna nedanför gallerian i Varberg och ser tåget från Köpenhamn komma svepande – med en varm vindstöt som ruskar om de gröna buskarna kring banvallen – och önskar jag att jag var med på det tåget.
Sommaren vidgar världen, känslan av dess storlek; som när huvudpersonen iJack Kerouacs roman ”På drift” islutet sitter på en pir på USA:s östkust, ser nattmörkret komma, och känner närvaron av hela kontinenten, en stor svart våg sträckande sig från hav till hav.
Detta är inte USA, och Varberg inte New Jersey. Men också från en liten provinsiell punkt erfar man om sommaren det gigantiska i tillvaron. Rymden blir så stor. Den blå himmelskupan svindlande, som bråddjupet i pupillens svärta, och Van Morrison sjunger om hur han sträcker sig uppåt för att fånga stjärnan som glimmar i den älskades ögon; det är låten ”Sweet thing” på det klassiska albumet ”Astral weeks” från 1968.
Jag lyfter blicken från bommarna och järnvägsspåret. Däruppe svävar ett flygplan, sakta och majestätiskt; man ser bara kondensstrimman som långsamt delar himlen. Både tåget och flygplanet är på väg mot norr.
Och hela jordklotet på väg runt solen, och solsystemet på väg genom ett sig ständigt vidgande universum. Allt är i ett, säger mystikerna, och det har de ju rätt i.
Jag var barn vid en järnväg, den som sträckte sig från Varberg mot Ullared och vidare, detta på 50-talet. Då var det mest rälsbussar som gällde. Efter att ha försökt sig på lanthandel blev min far järnvägsarbetare, och som liten följde jag ibland med ut på dressinen. Det var som i en novell av Pär Lagerkvist.
Om kvällarna i sängen lyssnade jag till suset från sista tåget in mot Varberg. På dagen kunde man sitta vid rälsen och höra den sjunga när rälsbussen närmade sig.
Vad som fascinerade var rörelsen, att tågen ständigt var på väg; man ville följa med, då också. Befinna sig inte på en speciell plats, utan mellan dem, leva iflykten. Att som liten höra tåget svepa förbi i fjärran var både oro och trygghet.
Ibland, dessa sommarkvällar för längesen, spelade min äldre bror plattor på grammofonen, några ep-skivor med rock’n’roll, Elvis naturligtvis. Jag minns ”Jailhouse Rock”, ett sound jag aldrig hört tidigare.
Men spelade brorsan också Elvis dans-på-lina-version av bluesen ”Mystery Train?” Det minns jag inte. Där blir tåget något annat; det kastar en mörk svepande skugga, som ett fladder av svarta vingar, och blir själv mörker, ett nattåg med släckta fönster. Junior Parker och Sam Philips skrev sången 1953, då en långsamt sugande låt.
Elvis sätter upp farten, eller kanske det är främst energin han stegrar, i ett försök att meja ner fatalismen. Det är dödståget han sjunger om, det som bara går i en riktning: ”Train I ride/Sixteen coaches long...”. Spöktåget. Men några sekunder får Elvis vitalitet – och Scotty Moores gitarrspel – oss att tro att det tåget kan ändra färdriktning, att vi kan få tillbaka våra döda. Några sekunder.
Jag minns inte om min bror hade ”Mystery train”. Hela den världen är borta, rälsen försvunnen, och stora delar av min barndomsmiljö en grushåla, 50-talets välfärdsdrömmar nedmonterade. Nu när försommaren är som grönast och livet som lättast, hör jag – då jag sluter ögonen – hur det varma suset iträdkronorna blir till ett mer avlägset brus. Spöktåget, på väg in i natten.
