Hur minns man bäst en bortgången musiker? Med musik förstås. Så jag letar upp en lämplig skiva i datorn och börjar skriva.
Dagen har varit seg och avig. Eftersom jag har semester slår jag på jobbmobilen en timme senare än vanligt och ser ett missat samtal – från trummisen Nils-Bertil Dahlanders amerikanska nummer.
Jag får direkt känslan av att ett tungt besked ska lämnas, men för att få veta måste jag vänta tills solen går upp i Nevada, som ligger nio timmar efter oss. Hela dagen har jag en klump i magen, tills Berts fru Birgitta ringer igen och bekräftar att den legendariske jazzmusikern har avlidit drygt tre veckor efter sin 83-årsdag.
September 2010 kör jag de tolv milen från Las Vegas till paret Dahlanders hus i Mesquite och visst märker jag att Bert inte är lika pigg som under intervjun i stugan i Ugglarp 2008, när han just har sålt trumsetet och slutat spela. På Falkenbergs Jazzdagar det året har han inte samma klipp som förut och sackar i ett par låtar. Benen hänger inte riktigt med och två spelningar senare tycker Bert med ålderns rätt att han "inte har mer att ge bakom trummorna".
När vi två och ett halvt år senare lyssnar på inspelningar från hans storhetstid och delar en öl med utsikt över ett ångande hett ökenlandskap, berättar Bert att han ibland drömmer om att han trummar igen. Sorgligt och lite gulligt på samma gång…
Den gamle, go'e göteborgaren lever upp när jag nördigt frågar om trumdetaljer eller okända jazzkatter som dog långt innan jag föddes – men som Bert naturligtvis har lirat med på ena eller andra sidan jordklotet. Hudcancern nämns bara i förbigående, medan den ettriga hunden Elvis fortsätter att skälla.
Nu har jag lyssnat klart på skivan "Wonderful" med dragspelaren Pierre Eriksson och en inspirerad Nils-Bertil Dahlander 2004. Den känns passande med tanke på att Bert inledde karriären med Göteborgs dragspelsdrottning Lola Svensson. Att hon 50 år senare bor på samma ålderdomshem som min mormor och att jag träffar en kompis till hennes son (Tarantino-skådisen Bo Svenson) i Vegas visar hur liten världen är.
Jag byter till Berts inspelning i Paris med Chet Baker och funderar på hur jag ska förmedla herr Dahlanders storhet utan att räkna upp alla andra stjärnor han har delat scen med. Tja, det är inte vem som helst som får posera i annonser för Slingerland-trummor eller välja ut de finaste cymbalerna direkt från fabriken ihop med chefen Armand Zildjian.
Så känd var han att tidskriften Estrad utlyste en tävling om att ge honom ett artistnamn efter flytten till USA 1954. "Bert Dale" vann och Bert blev senare hans officiella förnamn, när han hade blivit amerikansk medborgare.
Det var förresten inte bara en begåvad trumslagare som gick ur tiden på Nationaldagen, utan även en humoristisk showman och charmör.
I dag låter hans mainstreamkomp med statiskt ridecymbal och stadigt 2/4-beat med hi-hat rätt gammalmodigt. Men då glömmer man att det krävs en teknik utöver det vanliga för att svänga ordentligt och att Nils-Bertil Dahlander var landets modernaste jazztrummis innan Jack Norén kom hit från staterna med ännu tydligare bebop-tricks. Att Noréns drogmissbruk också smittade påpekade Bert under min musikaliska blindtest med honom 2004. Själv höll han sig undan knarket och var professionell musiker i över 60 år.
Det enda han inte kunde hindra var att en lantbrukare byggde ett gigantiskt garage framför fiskarstugan från 1867 som hans Birgitta ärvde i Ugglarp. Den fina havsutsikten förstördes och intresset för att kämpa sig igenom en lång flygresa till Sverige minskade förstås.
Glädjespridaren Dahlander lever nu vidare i våra minnen och på sina skivor. Själv tänker jag faktiskt på honom nästan varje jag gång jag sätter mig på trumpallen.
Efter USA-besöket bestämde jag mig nämligen för att investera i en av hans gamla cymbaler, som hade blivit kvar i musikaffären i Falkenberg: en 18-tums Zildjian Ping med två små skruvar istället för nitar.
Nu ska jag försöka ha lika roligt med den som han själv sa att han hade haft. På lördag är det repetition igen. Då kör vi! Jag och Bert.
