Med ursprung hos fåglarna

Det talas om ursprung och släktforskning, och själfulla undrar var de kommer ifrån; från Gud säger den typ av religiösa som avfärdar evolutionsbiologin. Om vilken de uppenbart inget vet.

ANNONS
|

Själv tillhör jag kråksläktet; det räcker att jag ser mig i spegeln om morgnarna för att förstå detta. En kråka som under natten – i drömmen? – krockat med en elledning, tilltufsad och kantstött.

Men helst vore jag en kaja, det är coola fåglar. Om somrarna spatserar de lugnt omkring på jakt efter godbitar, ibland kastande en halvt likgiltig blick på någon representant för det hopplösa människosläktet.

De är inte som de jävla trutarna, Stureplansfåglar med iskalla ögon. Kajorna är individualistiskt kollektiva, i väntan på den ständigt inställda revolutionen bidande massor av tid.

Fast inte så mörkt ödesdigra som sin släkting korpen i Edgar Allen Poes dikt. Vilket kanske i sin tur beror på att Poe hade det svårt med mycket, bland annat kvinnor och sprit. Det kan göra vem som helst till olyckskorp, även om inte vem som helst kan bli stor poet.

ANNONS

Jag härstammar inte från aporna (det gör ingen, däremot är vi s l ä k t med aporna, även präster iämbetet), men känner mig som kusin till kråkfåglarna.

Vi har dem omkring oss, våra släktingar, djuren, och de iakttar oss liksom lite från sidan, katter överlägset, hundar – för det mesta – troget och hästarna nervöst.

Småfåglarna lite vrickat, med sina små hjärnor. Inga varelser har blivit besjungna så mycket som fåglar, de är själva konstens och poesins symboler – kajorna i så fall bluesen i sammanhanget – och de vet inte om det. De är väldigt mycket natur, och ytterligt lite kultur. Som vi människor blir först när vi dör.

I nostalgiska stunder minns jag alla hundar och katter jag växte upp med, mina föräldrar hade massor. Och undrar om de spökar i mitt barndomshem efter klockan tolv.

Exempelvis hankatten Simon, som var väldigt angelägen om att leva upp till rollen som just hankatt, stor, snäll och ständigt med hål i pälsen och ett avbitet öra efter slagsmål på bygden. Eller hunden Blackie, vit med svarta ögon och lite fin i kanten.

Min vän Katarina, glaskonstnären i sin glashytta iVarbergs hamnmagasin, har askan av en av sina tidigare hundar Rosso i en liten urna i hyttan. Askan av Bill – en senare hund – har hon inte förmått sig till att hämta än.

ANNONS

Bill minns jag. Han brukade ålderstigen mödosamt bliga på en för att kolla om man var värd besväret – en kråka, värd besväret? – innan han kom fram för att bli kliad bakom ena örat, varpå han suckande återvände till sin korg. Jag fick intrycket, som jag får av alla djur, att han ibland tyckte att människan förde en massa väsen i onödan.

Och vad kan vara mer enerverande än en kraxande människa av kråksläktet?

I vid mening, universums mening, är alla släkt med allting, på lång sikt. Allt lever på och av allting, som Gunnar Ekelöf i princip uttryckte det. Eftersom allt som finns är uppbyggt av atomer – som när de så att säga stängt av en människa eller ett djur ger sig iväg för att bilda annat – kan det mycket väl hända att några av de atomer som bildar min ena örsnibb en gång bildat ett strå i pälsen på en hund, eller för den delen ena stortån på William Shakespeare.

Detta kan mycket väl vara mitt ursprung, nosen på en katt på 1600-talet, eller en fjäder på en 1400-talskaja. Vi behöver ingen gemenskap i Gud, allt existerande fixar det självt.

ANNONS

För övrigt tyckte jag redan som barn att prästerna om söndagarna såg precis ut som skator, fascinerade av det som glimmade så grant i kollekthåven. De verkar bara så oförmögna att dra rätt slutsats av detta faktum.

ANNONS