Kvaliteter även för ateister

ANNONS
|

Även om jag inte är religiös händer det att jag läser Bibeln; som ordspråks- och berättelsesamling, eller poesin i Höga visan, den sistnämnda en av många definitiva kärleksdikter. Den som bekräftar att kärleken - åtminstone i sin passionerade inledningsfas - är en sjukdom, den väl alla lidit av. Den passionerade äter inte, har svårt att sova, beter sig ryckigt och konstigt och borde kanske läggas in för observation, då han/hon visserligen sällan är en fara för sin omgivning, men påtagligt irriterande. Höga visan läser jag, och om Jesus som en fascinerande filosofisk actionstory. Samt Predikaren. Men aldrig som religiös litteratur. Då tron inte är i vägen blir andra detaljer tydliga.

ANNONS

Det är ungefär som med utställningen av Christer Strömholms foton på Hamnmagasinet i Varberg. Strömholm blev känd för sina, vad ska man kalla det, inofficiella motiv; att han fotade det som fanns i marginalen, dikena, vid sidan av normaliteten; transvestiterna exempelvis, de så kallat sexuellt avvikande. Numera är detta inte alls ovanligt, och då nyhetsvärdet – och det lätt tittaraktigt sensationalistiska – inte är i vägen, ser man annat i bilderna. Jag såg att de inte var särskilt bra, utan rätt platta. Ty jag är inte Strömholmtroende. Det är inte som med Bibeln, där även ateisten hittar kvaliteter.

Nu finns kanske djupt troende som menar att min läsning av Bibeln är av djävulen, och att jag borde låta bli. Och vad ska jag på Hamnmagasinets utställning av Christer Strömholm att göra, om jag inte tror? Själv skulle jag då säga att just där ligger poängen, min poäng. Andra har sina. Den kristna tron har genomgått många förskjutningar och förändringar, och det är väl få troende som i dag läser Bibeln som man gjorde under exempelvis 1800-talet. Det som står i vägen har alltså skiftat. Vad som kvarstår av Bibeln när tron helt skingrats är dess verkliga djup. Påstår jag.

ANNONS

Nej, som ateist borde jag kanske inte gå in i någon kyrka över huvud taget. Fast det händer jag gör det, och tänder ett ljus för min mor; är inte det förresten främst en katolsk sedvänja? Jag tänder ett ljus för min över 90-åriga morsa, och ser på lågan och tänker vemodigt på hennes långa liv. En subjektiv rit inom kyrkans ram; en av de kvaliteter som finns kvar efter tron.

Men hos Strömholm fann jag inget. Andra säger att de gör det – det har länge funnits en kult kring honom – men bland stora svenska fotografer föredrar jag Rune Hassner och Tore Johnson, hos dem finns blåsten och friheten, till skillnad mot Strömholms numera mest pseudoradikalt trångsynta seende.

Så vi tar oss raskt tillbaks till kärleken, det vi började med. Som jag sa är Höga visan främst en kärleksdikt, erotiskt laddad och inte särdeles gudlig, som Predikaren är en kärvt realistisk iakttagare av existensens och livets fåfänglighet, inte främst en predikan om religiös förtröstan. Men jag tycker ändå att det är den trolöse ateistiske predikanten Nils Ferlin som skrivit den bästa kärleksdikten. Den handlar om att se sig över axeln då passionen längesen är över:

ANNONS

”Men gick jag allena i många de mil/dit oron kallade mej/förglömde jag då dessa många de mil/för en halv fjärdings väg med dej?/Det gjorde jag ej – blir mitt klumpiga svar,/nej, faktiskt: det gjorde jag ej. /Men en vackrare väg jag ej vandrat har/än en halv fjärdings väg med dej.”

Thåström borde sjunga den. Naket, rent, bluesigt, och bortom all tro.

ANNONS