Kulturkrönikan: Nygammalt Sydafrikaspår

I söndags var det 24 år sedan Olof Palme sköts till döds. Det är lång tid, men mordet fortsätter att fascinera. Inte minst när en potentiell gärningsman presenteras inför en handfull lyssnare på ett litet halländskt hotell.

ANNONS
|

Jag glömmer aldrig när jag hörde att Sveriges statsminister hade dödats. Jag var uppe tidigt den lördagsmorgonen, för att åka till en badmintontävling, så tidigt att tidningen inte hade kommit. Men jag lyssnade på radio och när jag berättade om nyheten trodde först inte mina lagkamrater på mig. Och jag minns nervositeten när jag som vikarie på Tidningarnas Telegrambyrå hösten 1995 fick i uppdrag att ringa Christer Pettersson. Han svarade inte.

Sedan dess har jag plöjt ett antal böcker om Palmemordet (av Gunnar Wall, bröderna Poutiainen, Karl Alvar Nilsson, Pelle Svensson med flera) men inte övertygats av någon konspirationsteori. För allt hänger ju på om Lisbeth Palme minns rätt och om hon skulle ha pekat ut Christer Pettersson även vid en korrekt gjord konfrontation. Då hade kanske mordet varit löst, trots den första spaningsledningens många misstag.

ANNONS

Sydafrikaspåret fick stor uppmärksamhet hösten 1996, när den tidigare översten Eugene De Kock inför Sanningskommissionen hävdade att agenten Craig Williamson hade planerat och en del av landets militära underrättelsetjänst (DCC, Directorate of Covert Collection) hade utfört mordet. Motivet skulle vara Sveriges stöd till Sydafrikas socialdemokratiska parti ANC, som kämpade mot den styrande apartheidregimen.

Flera personer har pekats ut som gärningsmän (Anthony White, Roy Allen, Bertil Wedin), men hållbara bevis saknas. Därför var jag rätt skeptisk när göteborgskommissarien Jan-Åke Kjellberg höll ett föredrag på Hotell Gästis i Varberg i söndags. Men hans uppgifter om ett visst vapen satte fart på fantasin…

Kjellberg arbetade för Sanningskommissionen 1996–1999 och förhörde inte bara De Kock, utan även en spion som föddes Leon van der Westhuizen, bytte namn till Henry William Bacon när han adopterades av den svenska missionären Aina Amanda Eriksson, bytte igen till Nicho Esslin och kallade sig Nigel Barnett när han greps i Moçambique.

Barnett hade kapacitet att utföra mordet – det hade knappast varit hans första. Han hade kopplingar till DCC, hade spelat in radiointervjuer med vittnen i Palmeutredningen, kunde lite svenska, hade varit i Stockholm flera gånger och talade enligt ett lögndetektortest inte sanning när han nekade till att ha varit inblandad i mordet.

ANNONS

Vad hade då Barnett i sitt bankfack i Durban förutom falska pass? När Jan-Åke Kjellberg efter två dagars byråkratisk strid fick öppna det, slog hjärtat dubbelslag när han fann en Smith & Wesson .357 Magnum – alltså samma typ som Palme sköts med!

Den sensationella uppgiften verkar inga svenska tidningar ha skrivit om tidigare. Kjellberg fick inte närvara när revolvern provsköts, men fick beskedet att det inte var mordvapnet. Och där slutar spåren.

Nigel Barnett frigavs plötsligt och Magnumrevolvern försvann. Kvar finns bara indicier. Inga kopplingar till mordplatsen har hittats.

Men visst är det en intressant historia.

Fallet Barnett nämns i Terry Bells bok ”Unfinished Business”. Läs ett utdrag på

http://terrybell1.wordpress.com/?s=palme
ANNONS