Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hilda Blomberg: Kärt återbesök i Thailand mildrar kylan

Ända sedan början av förra veckan har jag känt mig hängig och trött. Hur kan det komma sig? Tja, frågar ni mig så är saken solklar: vi har precis klivit in i årets tråkigaste månad.

Nog finns det en anledning till att det var just februari som fick stryka på foten när en månad skulle kortas ner för att årets dagar skulle få plats? Och nog finns det en anledning till att SVT sedan länge fyller varje februarihelg med så mycket schlagerkitch som möjligt för att få svenska folket att härda ut i denna trötta, gråa upprepning av januari.

Men helst av allt skulle man vilja lämna tillvaron, resa till något varmt och livfullt land och inte komma hem förrän tidigast i mars någon gång då krokusarna börjar titta upp.

Som en liten tröst har andra säsongen av ”30 grader i februari” precis börjat sändas på SVT. I brist på flygbiljett fungerar dramaserien om en näve Thailandssvenskar perfekt som verklighetsflykt.

Faktum är att vi inte har sett till Majlis, Kajsa, Glenn och de andra sedan början av 2012 då första säsongen sändes. Ändå känns allt väldigt bekant när vi kommer tillbaka något år efter tsunamikatastrofen som avslutade förra säsongen med buller och bång.

Det udda kärleksparet Glenn (Kjell Wilhelmsen) och Oh (DoungJai Hiransri) har bestämt sig för att leva tillsammans med allt vad det innebär. Samtidigt gör sig omgivningens fördomar och hån ständigt påminda.

Även Majlis (Lotta Tejle) är med in i andra säsongen, trots att vi var många som räknade med att hon dött i den stora vågen. Hon är samma envisa fighter som alltid men man anar att det bara är en tidsfråga innan något eller någon sätter stopp för Majlis laglösa livsstil, gissningsvis något som har med hennes döde man att göra.

Vi får väl se.

Den ständigt lika arbetsamma Kajsa (Maria Lundqvist) är på sätt och vis lika ensam som Majlis, framförallt som äldsta dottern Joy (Hanna Ardéhn) har vänt henne ryggen och vägrar att försonas.

Det är också skildringen av Joy och lillasyster Wilda (Viola Weidemann) som engagerar mest.

Plötsligt rycks systrarna upp ur sin invanda vardag med skola och vänner och skickas hem till den svenska februarikylan. Där väntar pappan (Björn Kjellman) med ”sin nya familj” som inte direkt är överlycklig över att ge plats i sitt hem till två främmande flickor.

Nu börjar en tuff tid för systrarna som bara har varandra att anförtro sig till och ingenting att säga till om i sina liv. Kommer de måhända rymma från sin korrekte terapeut till far och försöka ta sig tillbaka till Thailand och livet där?

Det kan bli riktigt spännande och jag håller tummarna för att Joy hittar sin väg i tonårstrasslet och att Wilda får utlopp för sina känslor av sorg och svek.