Begreppet myntades av journalisten Åsa Beckman, i en krönika förutspådde hon hans snara död. Detta bestreds av andra som menade att han frodades som aldrig förr. I vilket fall som helst så finns han fortfarande såsom i verkligheten, så ock i fiktionen.
Jag har nyligen läst två romaner där han figurerar. Först måste vi emellertid klara av definitionen av själva företeelsen. Till vår hjälp tar vi då Ebba Witt-Brattström som utformat ett test:
1) Är du man? 2) Jämför du dig med Strindberg? 3) Håller du hov på fester och citerar dig själv? 4) Läser du bara manliga författare? 5) Känner du dig anklagad av genusanalyser? 6) Hänvisar du ofta till Schiller och Heidegger? 7) Utnyttjar du din position för att ragga på kvinnor? Genom detta frågebatteri kan man köra förmodade kulturmän och komma till klarhet.
Meg Wolitzers roman ”Hustrun” kan sägas vara en rapport från kulturmannens fru. Det handlar om Joan och Joe Castleman. När jag testar Joe enligt frågorna ovan får han nästan full pott. Jag byter ut Strindberg mot Steinbeck för att i rättvisans namn amerikanisera testet.
Den enda fråga där Joe Castleman fallerar är den om Schiller och Heidegger, sorgligt nog är han inte tillräckligt bildad för att hamna bland de övre segmentens kulturmän. Å andra sidan blir det rungande ja på samtliga andra frågor. Från början var de båda författare i vardande, efter giftermålet lägger hon ner sitt skrivande och tar hand om hemmet, barnen och honom, inte minst.
Han tar för sig av världen på ett för kulturmän sedvanligt sätt; han är otrogen och allt mer narcissistisk och pösmagad, bildligt och bokstavligt. ”Männen med sina stora målardukar, sina stora böcker där de försöker få med allt, sina stora kostymer, sina stora röster, belönas alltid mer.”
Joan Castleman undrar varför det blir så. En kvinnlig författare svarar henne: "För att de säger att det är så."
Vill en läsa något annat på samma tema, något värre, vassare, skarpare, något mer litterärt? Vill en läsa något som går som en lavaflod rakt igenom blodomloppet?
Voilà – läs då Jamaica Kincaids bok ”Se nu då”. En otroligt välskriven, rasande, oavbrutet hissnande roman.
Mr Sweet är pianist och kompositör, han glider rakt igenom kulturmanstestet på den räkmacka han föddes. Ett välmodulerat "Ja" på alla frågorna. Han förstår precis allting – ”själva mänsklighetens gåtor” och ”Wittgenstein och Einstein och alla andra namn som slutar på stein.”
Han är öppet föraktfull mot Mrs Sweet; hennes löjliga sätt att förtjusas över regnbågen, hennes matlagning och hennes hudfärg. Han hatade bananbåten hon kommit med eller om det nu var något ”annat förstockat transportmedel, allt hos henne var förstockat, till och med den farkost med vilken hon anlände.”
P.S. Testet fungerar givetvis även på män utanför fiktionens värld!
