Den är här nu igen, Melodifestivalen. Pseudohändelsen som alla älskar att hata, men som de flesta ändå tittar på och där nageltrång, tandvärk, en hostattack, fel kläder, rätt fester och en och annan skapad intrig kommer att slå ut världshändelser i kvällsmedia de kommande fem veckorna.
Jag skrev i fjol att göra bra tv är en sak – att göra bra Melodifestival en helt annan.
Det var i perspektivet att festivalgeneralen Christer Björkman (har karl’n livstidskontrakt?) med SVT:s goda minne år efter år skickar in låtar och artister till ”avrättning” – lika chanslösa som stackarna i Idols inledande uttagningsrundor – när alla musikstilar ska få plats i denna underhållningssörja. Inklusive lite humor.
Kanske var det därför som jag hade skruvat ner förväntningarna till under golvnivå inför öppningsrundan med vetskapen om att SVT tidigare år har samlat de ”skräpet” (hur de nu kan vara det bland 3500 bidrag) just där för att därpå kunna höja nivån – de som sedan ändå är chanslösa och blir snudd på nollade i finalen i Globen.
För tji fick jag.
Jag kan väl inte påstå att jag gjorde frivolter eller bjöd upp till dans, men det här var den bästa öppningsrundan sedan tv var svartvit och hade två kanaler. Eller okej då – sedan SVT började med sina uttagningsrundor och tio bidrag blev 34.
För om detta är lägstanivån i årets Melodifestival så finns det hopp för Sverige 2011, där det musikaliskt heller inte spretade lika mycket.
Dannys vassa dansnummer ”In the club” är rentav en potentiell vinnare i Globen senare i vår.
Liksom Swingflys ”Me and my drum” med aftonens starkaste refräng framförd av – tja, hur många kände igen honom? – Christoffer Hiding från Idol-säsongen 2007.
Den sista var för många en sensation. Men jag hade den faktiskt som tvåa, trots att jag definitivt inte är någon större anhängare av bling och rap, där 90 procent i mina öron är samplat, snott av andra och oftast låter likadant.
Tack vare refrängen.
Då ska ni också veta att en av drygt tio raplåtar tidigare hade gått vidare i Melodifestivalen. En.
Men uppenbarligen föll Swingfly folk i smaken, mannen som en gång kallade sig för Ritchie Pasta och blev mest känd för sitt samarbete med Teddybears och inte minst hiten ”Hey boy”.
Det var också då som jag insåg att något kanske ändå har hänt eftersom Jenny Silvers Abba-pastich ”Something in your eyes” och Pernilla Anderssons ursnygga Pernilla Andersson-låt ”Desperados” bara gick till Andra chansen.
Så hade det inte varit för några år sedan.
Då hade Silvers schlagerschlager och Dregens fru fått enkla biljetter till Stockholm. Utan att passera Sundsvall.
Sedan var förstås mycket mindre bra också som exempelvis Jonas Matssons halländska reggaehopp, charmigt men för tunt, och en totalt ointresserad Dilba.
Man får heller inte ropa upp fel namn som Marie Serneholt gjorde, med fel namn i hörsnäckan, när det skulle avgöras vem som gått blivit femma och vem som gått till Andra chansen och Pernilla Andersson och Jenny Silver efter misstaget blev Pernilla Andersson och Bassett-sponsrade (?) popgodisfabriken Le Kid.
320 608 röster var 100 000 färre än i fjol.
Swingfly borde väl ha fått synas själv i de alldeles för korta snabbrepriserna?
Och så humorn då. Peter Stormare i all ära, men inte var det Dolph Lundgren- eller Tingeling-klass, inte.
