Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jan Andersson: De mest slipade sparar sina bästa låtar

Jag vet att det har sagts tidigare. Att det rent av sägs varje år. Men den här deltävlingen i Norrköping måste ha varit en av Melodifestivalens mest svårtippade någonsin.

Att en väldigt tagen Oscar Zia skulle göra sällskap med Ace Wilder, Robin Bengtsson, David Lindgren och Wictoria till finalen kändes rätt givet. Inte för att han är särskilt mycket till sångare eller artist, jag tycker verkligen inte det, eller för att hans übersvulstiga låt Human ens efter sex-sju genomlyssningar lämnar några bestående intryck. Men Oscar Zia levererade kvällens snyggaste nummer. Så intensivt och, tja, laddat att man helt glömde bort att han inte hade några dansare med sig. Att Lisa Ajax också lyckades direktkvalificera sig för finalen var, med facit i hand, inte heller någon dunderskräll.

Annars har tipsen som sagt gått på kors och tvärs både hos bettingbolagen och i pressrummet intill den lätt bedagade Himmelstalundshallen. Vi har inte varit överens om någonting. Ena stunden handlade allt snack om After Dark, som till slut hamnade sist, därefter om Swingfly feat. Helena Gutarra, som slutade näst sist. Till och med de vilsna små housetomtarna i Smilo ville någon skicka direkt till final. Rätt hopplösa låtar alla tre, if you ask me. Men så går det kanske när man vinner Eurovision.

Sent på natten efter Måns Zelmerlöws Eurovisiontriumf i Wien förra året stod jag nämligen och pratade med en av landets mest rutinerade låtskrivare i schlagersammanhang. Han var som alla andra på det svenska artisthotellet upprymd och glad för Zelmerlöws skull, men blickade redan då fram mot årets Melodifestival med en dyster profetia: det skulle bli ett blekt startfält med väldigt tunna låtar. Orsak? Inget land i modern tid (förutom Irland två gånger på 90-talet) har vunnit Eurovision på hemmaplan. Det sker inte. Alltså kommer de mest slipade låtskrivarna att spara sina starkaste låtar och de bästa artisterna att tacka nej till årets Melodifestival. Nu med tre av fyra deltävlingar avklarade är jag böjd att hålla med honom. Nivån på flera av bidragen har varit frapperade låg, allra mest så igår.

Men Norrköping har i alla fall vaknat till liv. Det första jag upptäckte i stan, förutom att de Melloskyltade minibussarna endast är för artister och produktionsteam (”är du snäll och kliver ur”), var ballonger, glitterdekorationer och elskåp klädda i Melodifestivalens färger. Endast stans legendariska skivbutik Vaxkupan tycktes immun mot den grasserande schlagerfebern och skyltade med David Bowies Blackstar. Rätt skönt ändå.