En av höstens tyngsta böcker, åtminstone sett till omfånget, är Terry Hayes spionthriller Jag är Pilgrimen, utgiven på Bazar. Den är 800 sidor lång och när jag hämtade ut den på Postens utlämningsställe funderade jag över vad det var som fått mig att beställa hem den. Baksidestexten gav mig svaret. Mail On Sunday skriver: ”En halsbrytande mix av The Wire, Homeland och Bourne Ultimatum.” De två förstnämnda tv-serierna är favoriter och kombinationen av det idoga och ibland hopplösa polisarbetet i The Wire och spionerandet i Homeland lät lockande.
Så värst mycket av The Wire hittar jag inte i Jag är Pilgrimen. Boken handlar om en agent som slutat, flyttat till Paris och försöker leva ett normalt liv. Också som privatperson är han ytterligt hemlig och försiktig och därför är det underligt att en polisman från New York hittar honom och förmår honom att komma tillbaka till staden han lämnade. Den före detta agenten har under stort hysch-hysch skrivit en bok om mordutredningar och eftersom han även på detta område är ett underbarn blir han ombedd att ta en titt på en brottsplats som förbryllar utredarna.
Även om det börjar som en mordgåta blir agenten snart tvungen att återgå i tjänst i ett extremt farligt uppdrag, som bara han kan klara. Han ska –i det fördolda – jaga, ta fast och stoppa en terrorist som kallas Saracenen och som är lika bra som Pilgrimen på att hålla sig i skuggan.
Det låter klyschigt och visst finns det en del att himla med ögonen åt. Men det är samtidigt oerhört spännande och så rappt berättat att de 800 sidorna inte på något sätt känns för många.
Författaren är född i England, har vuxit upp i Australien och jobbat som reporter i USA men främst gjort sig en karriär som manusförfattare till filmer som Lugnt vatten, Mad Max och tv-serien Bangkok Hilton.
Två andra manusförfattare återkommer med sin femte gemensamma bok i höst, De underkända (Norstedts). Det är Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt som tar sig an fördumningen som breder ut sig i och med alla dokusåpor och ytliga bloggar. En person som anser sig stå över dessa idioter tar dem till fånga och utsätter dem för ett enkelt kunskapstest. Den som inte klarar minst 20 av 60 frågor dödas.
Jag har alltid tyckt synnerligen illa om Sebastian Bergman, huvudpersonen i Hjorth/Rosenfeldts böcker. Den aversionen lindras möjligen något i den här boken, som för övrigt är den bästa i serien. Alla karaktärerna på Riksmord utvecklas och intrigen är välkomponerad och trovärdig i all sin galenskap. Oftast håller en deckarintrig inte hela vägen men eftersom motivet är givet från början behövs inga krystade förklaringar.
Det är riktigt bra och precis som vanligt finns i slutet en cliffhanger som heter duga.
Två spännande böcker, båda skrivna av manusförfattare. Är det möjligen framgångsreceptet för en lyckad spännings-roman?
