I princip kan mänskligheten delas in i redogörare och berättare. Som renodlade blir det ämbetsmän av den första gruppen och författare av den andra. Och det märks när exempelvis en journalist inte är berättare, att något saknas, ett sammanhang, en situation: samlingen kring lägerelden, krogbordet, eller det intima då två kompisar sitter och pratar.
I en bra roman, ett reportage, en novell, film, pjäs, också i operor, finns denna uråldriga grundsituation med någonstans i bakgrunden. I begynnelsen var storyn; hemsk eller rolig, komplicerad eller enkel, sensationell eller vardaglig. Min far var en bra storyteller.
Det är inte bara fråga om form, utan om attityd. Bob Dylan sa att hans tidiga framgång i New York berodde på att han spelade folkmusik med rock’n’ roll-attityd; på senare år rockmusik med folkmusikalisk attityd, alltså ingen renodling. Ett berättat budskap vidgar själva budskapet och skärper det på samma gång. Till skillnad mot den torra redogörelsen som gör budskapet samtidigt entydigt och suddigt.
Det är därför som de torra entydiga platta budskapen från departement, ämbetsverk och institutioner oftast blir så svårbegripliga. De är så tråkigt enkla att de knappt är fattbara. Berättarattityden saknas. Berättandet handlar om attityden till språket.
Jo, min far var en bra muntlig berättare, jag återkommer till detta; men undrar varför i dag just det mer professionella muntliga berättandet – ta ståuppkomikerna – blivit så torftigt.
Många – inte alla – svenska ståuppkomiker är som ämbetsmän på rymmen, som nu plötsligt står på scen eller i teve och redovisar sina senaste skämt. De är inga berättare, som Lenny Bruce, Woody Allen eller Dario Fo.
Ståuppkomiken är en storstadsgenre från USA, lätt hemlös i de små städernas Sverige. Vår tradition är bondkomikernas, också de var genuina berättare. Fast nu tycks det bara vara enbart poängerna som gäller.
Berättandet är också en praktisk fråga; man kan frälsa folk med det, och man kan avvärja frälsningen med det.
Min far hade varit med om en mindre olycka och brutit benet. Om detta – och vad doktorn sagt – berättande han, roligt och detaljrikt, och med ständiga listiga avvikelser från ämnet; fast till slut kanske lite för ofta. Min mor blev utled på historien.
En dag var jag på besök. Vi befann oss i köket, min far, jag och hunden Zeppo. Då knackade det på dörren. Utanför stod en representant för Jehovas vittnen med en redan uppslagen bibel i handen. Innan jag hann avvärja, bjöd farsan glädjestrålande in honom att sätta sig.
Killen önskade redovisa Guds strävan med mänskligheten, men hann aldrig. Farsan drog i stället sin historia om benbrottet, mer detaljrik än någonsin. Zeppo som hört historien 25 gånger, dröp av in i ett hörn och låtsades sova. Jehovas vittne slog efter ett tag ihop bibeln, såg på klockan, ursäktade sig och försvann brådstörtat, till farsans förvåning.
”Han ville nog berätta om Gud”, sa jag.
”Gud?” sa min far förvånat. ”Vad har Gud med mitt brutna ben att göra?”
Nu är han död, lyckligt ofrälst, och jag saknar hans imitationer och hans historieberättande – om än kanske inte just storyn om benbrottet.
