De senaste veckorna har jag gjort en ny bekantskap. Inte konstigt alls. Reportern och författaren Ida Bäckmann, som avled 1950, var skicklig på att närma sig människor. Både läsare, som jag, och andra som hon önskade ha nära kontakt med.
Ibland gick det snett. Två av dem hon sökte upp och blev vän med var välkända författare, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Hon skrev brev till dem och de svarade, långt senare gav Ida även ut böcker om de berömda vännerna.
Ida och jag har haft hjälp när vi byggt vår gemenskap. Förra året gav Sigrid Combüchen ut boken Den umbärliga, om Ida Bäckmann. Biografin tecknar ett nyanserat porträtt av en kvinna som fått en märklig stämpel i litteraturhistorien, som Frödings och Lagerlöfs stalker.
Combüchen skildrar den driftiga Idas ansträngningar för att stötta en psykiskt sjuk Gustaf Fröding i cellen på Uppsala hospital, senare bistår hon Selma Lagerlöf med både matförsändelser och goda råd.
Påträngande? Kanske, men relationerna är avgjort ömsesidiga. Lite jobbig men med ett varmt hjärta, skulle kunna vara ett neutralt sätt att beskriva Ida.
Anledningen till att jag skriver om Ida Bäckmann just i dag, är att det är Världsbokdagen. FN-organet Unesco instiftade dagen 1995 med flera syften: att uppmuntra författare, bekämpa analfabetism, främja läsande och bidra till förståelse och tolerans mellan människor. ”Jag ser världen. Ser du?” skriver Svenska Unescorådet på sin sajt.
För mig betyder litteraturen det Ida Bäckmann och jag just funnit. Decennier skiljer oss åt, liksom erfarenheter, vanor och levnadssätt. Sigrid Combüchen har kopplat ihop oss med en oslagbar litterär kombination av djupa insikter och underfundig humor. Och där står Ida, redo för vårt möte. Stursk och frimodig på omslagsbilden, med handen innanför klänningens axelband.
I Sverige har Världsbokdagen haft svårt att få större genomslag, men bibliotek och bokhandlar ordnar litterära träffar och andra evenemang.
Än så länge är det en pappersbok jag fiskar upp ur ryggsäcken på pendlarresor och vid andra lästillfällen. Med en bättre skärm än smartphonens till hands skulle jag lika gärna läsa digitalt, litteraturen i sig är det centrala, inte kanalen.
Telefonen fungerar däremot utmärkt för lyssning, på tåget har jag den här veckan hört radioföljetongen Minnena ser mig, Kenneth Milldofs inläsning av Tomas Tranströmers självbiografiska uppväxtberättelse.
Omväxlande har jag alltså följt den blivande Nobelpristagaren Tomas Tranströmer genom dystra skolår på Södermalm i Stockholm och gjort en nervös Ida Bäckmann sällskap till Gustaf Frödings sommarviste i skärgården. Turerna vidgar mitt synsätt och förhoppningsvis förändras jag en smula. Jag ser världen. Ser du? Karin Holm
