Årets julklapp? Om någon frågar mig (föga troligt) skulle jag säga: glöm selfiepinnen! Vill du få syn på dig själv i mycket intressantare belysning? Läs Annie Dillard Att lära en sten tala: expeditioner och möten.
Annie Dillard är en nordamerikansk författare, sparsamt översatt till svenska, Hon har skrivit poesi, några romaner och en självbiografi och i år kom alltså denna oumbärliga essäsamling.
Vad är det då som gör henne så läsvärd? Varför bultar mitt hjärta så, varför kippar jag med ögonen och läser och läser om igen?
För att Dillard är klok, stringent och rolig. I min läsvärld är detta en oslagbar kombo som hjälper till vid betraktandet; både externt och invärtes.
Det kan handla om förekomsten av lättsamt gitarr-plinkaplonk i katolska kyrkans förut så stränga ceremoniel.
Det brukade mumlas på latin, Nu spelar en sånggrupp som kallar sig Vildblommor. Dillard, (som just undflytt protestantiska gitarrer) beskriver ingående hur de trampar taktfast, ser både glada, vettskrämda och upphetsade ut. "Vad tänker påven på?”
En utflykt som hon gör med sin man Gary, för att titta på en total solförmörkelse. De åker långt bort i delstaten Washington, nära staden Yakima. Efteråt minns hon nästan bara en ful tavla som hängde på väggen i hotellrummet.
"Det var ett clownhuvud, gjort av grönsaker." Man vill inte titta på den och man glömmer den aldrig, "den blir en del av det invecklade inre skräp du bär med dig vart du än går.”
Håret var små morötter. ”Hans smala förtjusta läppar var gjorda av röd chilipeppar."
Hur svårt att förmå minnet till att minnas just det vi vill bevara. Hur en i stunder av sällhet nästan kan ryta till sig själv inombords: glöm aldrig detta.
Att vara i nuet och samtidigt spara ögonblicket till kommande kvällar av missväxt och oro, det låter sig sällan göras.
Dillard skriver också om två resor till Ecuador, hon beskriver samtalen reskamraterna emellan, möte med ecuadorianska barn som tycker om att pilla med hennes hår.
Fascinationen över sjölejonen, deras medvetna glädje, deras lek. "Alla var de antingen feta eller döda." De hälsade på oss och varandra med jublande glädje.
Dock gör minnet något med oss och när Dillard återvänder har till och med sjölejonen förbleknat och nu är det minnet av Palo Santo-träden som är viktiga.
Tanken på att återfödas som ett sådant, stå på "vindsidan av en ö, så att jag själv kunde vara ett fullkomligt vittne, och stumt betrakta och vifta med armarna.
En följer med på resan, läser och får syn på sig själv med lite andra ögon.
