Vacker tolkning av Pärt

ANNONS
|

Söndagens kammarkonsert på teatern med rumänsk-tyska Trio Allegra bjöd på en del gamla fina klassiker och en modernare överraskning.

Av Joseph Haydn fyrtiofem trior för piano, violin och cello inleddes konserten med nummer tjugosju i C-dur, en typisk uppvärmare vars svårigheter man inte skall underskatta.

Rent tekniskt är den hel överkomlig och där fanns det heller inget att anmärka på i det gedigna framförandet. Men det är genom det lilla extra, det finlemmade och med små eleganta dynamiska skiftningar som man uppnår verkligt stora och intressanta tolkningar och dit nådde man inte riktigt.

Efter den haydnska lättheten drabbades man av den surmulna tyngden hos Johannes Brahms tredje och sista trio i c-moll. De mörka sjoken drar genom hela verket även om det finns en och annan ljuspunkt redan före finalens coda och visst lyckades man fint med att fånga verkets natur och egenskaper.

ANNONS

Avdelningen efter paus inleddes med estländaren Arvo Pärts ”Mozart-Adagio” som komponerades 1992 för Helsingfors musikfestival och till minnet av den alltför tidigt borgångne ryske violinisten Oleg Kagan. Verket bygger på en långsam sats ur en sonat av Mozart och låter kanske mer som Mozart än Pärt även om en och annan ”fel” ton avslöjar att det inte är fråga om äkta Mozart. Ett vackert och intimt spel här följdes av en till stora delar uppfriskande tolkning av Franz Schubert första trio i B-dur. Tolkningen vann främst genom ett stort mått av spontanitet.

ANNONS