Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/13

Ulf Lundell i Societetsparken

Han slösar ingen tid på försnack, Ulf Lundell. På slaget åtta är han Kär och galen igen på jättelik uppbygd scen i Societetsparken. Den publik som anländer sent, märkligt många, missar en ösig första sektion under konsertens första halvtimma.

Detta är, enligt Lundell själv, den ”seriösa” delen. Inte för att man hör så mycket skillnad på nästföljande sektioner. Det låter Lundell, kort och gott. Det vill säga likartade ackordsföljder och rytmer, sångarens sätt att frasera (eller snarare inte frasera) och versmakarens sätt att både vara banal och poetisk på en och samma gång.

Publiken är god och blandad, både ålders- och könsmässigt. Betydligt mera blandad än vid förra höstens framträdande i Halmstad. En utomhuskonsert i Sommarvarberg, en av få solvarma milda kvällar, lockar förstås alla möjliga kategorier nöjeslystna, inte bara de inbitna fansen.


De sistnämnda får sina önskningar uppfyllda, när snön faller och publikjublet stiger. Låtlistan är mera varierad än den var i Halmstad, så blir det när man har nästan ett halvsekel av låtskrivarmaterial att välja bland. Är vi lyckliga nu frågar Lundell, och verkar faktiskt om inte lycklig så åtminstone stortrivas på scen.


Ljudkvaliteten är också betydligt bättre än i Halmstad, även om den som av en händelse verkar vara allra bäst där just där mixerbordet är placerat.


Bente är första lugna låten, ett lyriskt parti mitt i det malande tunga rockmaskineriet, som fortsätter med Evangeline. Någonstans däremellan tilltalar Lundell publiken för första gången med ett kort ”tack så mycket”.


Omaha bygger på det melankoliska stämningsläget, men det bryts med Reeperbahns hårda rockriff. Stackars Jack bjuder på en nostalgitripp, Fram mellan stenarna är sista numret i den seriösa avdelningen. Varför Förlorad värld, som följer därnäst, skulle vara mindre seriös är oklart, men det får väl skyllas på upphovsmannens ironi.


Första publiksnacket kommer långt, långt i i programmet, och då
handlar det om Sveriges Kurort, Varberg, där Lundell delger publiken en
upplevelse med tångbad på 1980-talet. Inte en helt angenäm upplevelse,
av anekdoten att döma.


Frågan ”Har ni sommarångest?” riktad till publiken besvaras av
Lundell själv med ett angrepp på Ernst Kirchstieiger, som, enligt
Lundell, skapar ett mys som han själv aldrig skulle vilja dela. Men han
vill gärna ha en publikapplåd för att han har byggt en odlingsbänk.


Kärlek vill han också ha, i nästa låt, och Öppen väg, öppen bil är
drömmen om den eviga sommarfriheten utan överjagets kontroll. Hårdare
politiska uppmaningar blir det med påminnelser om att det är valår
nästa år, och att det är Folket, inte Reinfeldt, som bygger landet.


Tillbaka till romantiken i Älskling, därefter en kort paus, och så
på’t igen. Oh la la får ett släpigt karibiskt gung i ett mellanspel.
Hem till dej fångar återigen sommarhedonismen, medan Jag har jobbat för
hårt är stoikerns klagosång. Extranummer är en känslosam version av
Hon gör mig galen, där publiken får stå för refrängen i allsång.
Det är lika stillsamt vemodigt som själva sommarskymningen.