”Lite till höger”. En utställning växer fram under Carl Fredrik Reuterswärds överinseende. Till sin hjälp har han Lutz Müller och Ann Lis Krüger från Laholm.
”Lite till höger”. En utställning växer fram under Carl Fredrik Reuterswärds överinseende. Till sin hjälp har han Lutz Müller och Ann Lis Krüger från Laholm.

Reuterswärd – med andra handen

Humorn och rörelsen har alltid varit viktigt i Carl Fredrik Reuterswärds måleri. På lördag öppnas hans sommarutställning på Teckningsmuseet i Laholm. Utställningen består av verk skapade under konstnärens andra blomstringsperiod, den efter stroken.

ANNONS
|

Historien har berättats förr. 1989, året efter att Carl Fredrik Reuterswärds knutna pistolskulptur ”Non-violence” placerats utanför FN-skrapan i New York, fick den då 45-årige konstnären en stroke. Han förlorade kontrollen över sitt språk och över den högerhand som – bland mycket annat – 1980 hade gjort pistolskulpturen i affekt efter mordet på John Lennon.

Men konstnärsgärningen tog inte slut där. Författaren Björn Ranelid har kanske bäst beskrivit hur Reuterswärd gick vidare:

”En röd blomma slog ut i Carl Fredrik Reuterswärds hjärna. Då flyttade han pennan från den högra handen till den vänstra och besegrade vanan och självklarheten.”

Just Reuterswärds vänsterhand är det första som utmärker sig inne på Teckningsmuseet, ett par dagar före nationaldagens vernissage. Det är med den som konstnären, sittandes i en till synes väldigt bekväm kontorsstol, ger instruktioner till Lutz Müller och Ann Lis Krüger om vilket konstverk som ska hänga var.

ANNONS

Under stor koncentration signalerar Reuterswärd ”den”, ”där”, ”upp”, ”ner”, ”lite längre till vänster”, varvat med ett och annat viskat ”ja” och ”så”. När tavlorna hänger perfekt höjer han handen som en hälsning och ler. Nästa!

Lutz rullar Reuterswärd framför sig in i ett annat rum. Ljudet från hjulen blir lite spetsigare när de lämnar cementgolvet för träparketten. Här hänger redan en senare teckning av pistolen med den knutna näven under ett nytt verk, ”Den helige mannen”.

Carl Fredrik Reuterswärd arbetar nästan dagligen i hemmet i Lausanne, Schwiez. Där har han målat de två jazzmotiv som Lutz och Ann Lis nu står och måttar efter vänsterhandens instruktioner. Snart kommer det där lilla leendet och nicken igen.

Klockan börjar närma sig lunch, Lutz Müller och Ann Lis Krüger lägger ner hammare och spik och går iväg, tätt följda av konstnärens assistent under vistelsen i Sverige, Hjördis Tegsell, som frågar var man bäst äter lunch i Laholm.

Carl Fredrik Reuterswärd sitter kvar och tittar på sina tavlor.

Rummet är knäpp tyst men de tuschsvarta jazzfigurerna – rytmen, rörelsen, kraften – får det ändå att svänga som om Count Basie med orkester stod och lirade här.

Frågan om vad i jazzen som inspirerar honom får Reuterswärd att slita blicken från tavlorna på väggen.

ANNONS

– Improvisationen.

Vilka är dina favoritjazzare?

– Alla som improviserar.

En behaglig tystnad uppstår. Vi enas om att humor är viktigt i allt skapande och att det är just den som gör Sonny Rollins till en mer intressant saxofonist än John Coltrane. Jag lägger min hand på hans högra.

Saknar den konsten?

– Never!

Saknar du din högra hand?

– Never!

Jag berättar att Lennart Hellsing i en intervju inför 90-årsdagen sade att han fortfarande har sin bästa bok kvar att skriva. Carl Fredrik Reuterswärd ler, samlar sig för att hitta orden.

– Det är lätt att skriva. Ge mig bara papper och en penna!

Har du din bästa tavla kvar?

ANNONS

– Ja.

ANNONS