– Min pappa sade till mig för 40 år sedan att ”det är bra om du lär dig om tiden före och under andra världskriget, för att se om de tecken som syntes då skulle dyka upp igen”. Jag tog honom på orden, började läsa på och funderade på hur jag kunde skildra det, berättar Örjan Henriksson.
Under en vecka vistades han tillsammans med gode vännen Pär Gunnarsson, som också komponerat musiken till utställningen, på Auschwitz. De tog in på boende alldeles intill det forna koncentrationslägret och varje dag när det blev fritt från besökare passade Örjan på att med sin kamera skildra tomheten och tystnaden.
Auschwitz många låsta rum vilar i ödslighet, undanskymda för allmänheten. I ett av dessa rum har människor en gång lämnats till döden genom svält, en isoleringscell som Örjan lyckades få tillträde till. Bilden därifrån visar en betongvägg på vilken fångar i förtvivlan ristat in sina sista hälsningar.
– Ju högre du skriker desto längre ifrån ställer sig andra. Men när du viskar ställer de sig alldeles intill, och det är så fotografierna fungerar. De blir en viskning till betraktaren, säger han.
Örjans skildring av Auschwitz gav honom tidigare i år Micael Bindefelds stiftelses stipendium.
I kväll invigs hans utställning på Halmstads Konsthall. För de vana besökarna är det en ovanlighet. Utställningar brukar annars öppna på onsdagar men eftersom det i dag är exakt 77 år sedan Kristallnatten ägde rum blir det på en måndag. Utställningen är en del i Kulturförvaltningens uppmärksammande av 70-årsminnet över befrielsen av Auschwitz sista fångar.
