Medan antalet tomma, röda fåtöljer blir färre och färre spelas Neil Youngs Heart of gold och publikens ögon fylls med förväntan och nyfikenhet.
Torbjörn "Ebbot" Lundberg och hans kompband The Indigo Children har kommit halvvägs på sin vårturné när de gästar Varberg denna soliga fredagsafton.
Strax efter klockan sju skuttar sångaren in på scen, med resen av bandet tätt efter sig. Gitarristen Daniel ”Hurricane” Gilbert är med på ett hörn och då vet man med säkerhet att det blir en bra kväll.
Ebbot tar tag i micken: ”Ja då ska vi se här! Visste inte ens att det här stället fanns”.
Han ser glad ut och det smittar av sig på publiken. ”Ja men vi kör väl bara!”, fortsätter han.
Jag får känslan av att hänga med dem i deras replokal. Musikerna är avslappnade och kör på feeling hela kvällen, vilket gör konserten otroligt befriande att titta och lyssna på. Jag kan luta mig tillbaka och bara supa in hela deras musikalitet.
Ebbot presenterar en ny låt, For the ages to come, som det nya albumet kommer att döpas efter. Ljuset på scen blir rött och alla gungar och headbangar med sina långa luggar.
Jag kollar ut över publiken. Det är bara halvfullt i lokalen, vilket är svårt att förstå. Bandet förtjänar en slutsåld konsert. Men de som är här är en tacksam publik.
Åskådarna headbangar, stampar i takt och kan låtarna. Det är fint när bandet och publiken möts i texterna. Vi blir en enhet och hur bekvämt det än är att sitta lutade tillbaka, så hade jag nog velat stå upp med händerna i luften och verkligen visa hur bra Ebbot & The Indigo Children är.
Mellan låtarna snackar och skämtar de i bandet med varandra. Igen – det känns som att jag är med hemma hos dem. Jag får känslan av att vara med när låtarna kommer till. Det är avslappnat och opretentiöst, på ett mycket bra sätt.
Sedan följer en ny låt, som inte är med på den kommande skivan, Calling from heaven. Ebbot presenterar den på spanska och läspar skämtsamt när han säger titeln. Vi skrattar och han vet hur han ska flirta med oss.
Låten har ett gammalt sound, precis som det ska vara. Större delen av den är flummig och instrumental. Älskar det!
Hur mycket jag än vill så levde jag inte på 60/70-talet, men jag tror mig veta att det var såhär det lät då. Musikerna jammar vidare och ingen kan sitta still nu. Jag blir tagen av att varenda en i bandet är ett musikaliskt geni.
Nya Killing my darlings börjar med att Ebbot sjunger ljust, men gitarristen Billy Cervin avbryter lite smidigt.
”Jahaaa. Tack!”, säger Ebbot. ”Det var ett capo han tog av där”, skrattar han och börjar ändra tonart.
Publiken ler och applåderar Billy Cervin. Låten börjar om igen, efter några skämtsamma tonartshöjningar från Ebbot. Skrattet ligger i allas munnar.
När vi tror att det är slut och bandet bugar, tackar ödmjukt och går ut, stannar Ebbot kvar. Han tar upp sin gitarr och sjunger ”…I hope that you come back for more”.
Alla sjunger och klappar med. Det är mycket kärlek inne i teatern nu. ”Gå nu ut och slira!”, säger Ebbot till oss.
Han tackar åter igen och försvinner ut med ena näven upp i luften. Applåderna fyller upp rummet.
Tack Ebbot! Tack The Indigo Children! Tack för en resa bakåt i tiden där jag för evigt vill stanna.
I alla fall hänga en stund tillsammans med er i replokalen.
