Naturligtvis handlar det främst om pengar, detta med deckarboomen. ”Det nordiska deckarundret”, till exempel. Vid en viss tidpunkt – underbyggt av vidlyftiga teorier om populärkulturens säregna betydelse – började mången svensk författare inse det ekonomiskt fördelaktiga i att skriva kriminalromaner som intill förväxling liknar alla de andras; för att sen sälja film- och teverättigheter och bli rik.
Leif GW Persson pratar följaktligen väldigt mycket om pengar, han är från arbetarklass och förtjust i vad han tjänar på sina böcker.
Jan Guillou, som också i slutändan gärna mäter kvalitet med ekonomisk måttstock, hånar gärna GW för detta – Jan är ju från överklassen och där talar man inte högt om pengar. Alltså talar Jan Guillou inte högt om pengar genom att reta Leif GW Persson för att denna talar högt om pengar. Till underhållning och glädje för kvällstidningsjournalister. Rollmässigt utgör detta en pedagogiskt, strikt marxistisk bild av klassamhället.
Så Karl Marx – en klipsk karl – skulle nog säga att det är den ekonomiska basen som bestämmer det nordiska deckarundret. Inget under alltså, hur vidskepligt dagens kulturella och journalistiska fögderi än är, och tydligen vill vara.
Skillnaden mot förr är att deckaren sen en bra tid tillbaka inträtt i de fina salongerna. Ingen törs längre säga att den är av sekundär natur. Men paradoxalt nog blev den mer strömlinjeformad, homogen och trist när den blev accepterad som Konst. Jag vet. Jag har recenserat åtskilligt av den genom åren. Romanerna är i stort sett olika varianter av samma bok. Några skriver bättre – vissa lysande – prosa, men det mesta är middle-of-the-road, en spänningslitteratur befriad från spänningens grund, det oväntade. Som läsare vet man vad man får och får vad man vet. Här är det tryggt att vara.
Kriminalromanens säregna betydelse var mer säregen, och mer betydande, då ingen teoretiskt förklarade den säregen. Ty liksom rockmusik har den en stor och spretig tradition bakåt, skillnaden är att man inom rocken är medveten om traditionsdjupet, medan svenska författare och kritiker tycks tro att deckaren började med Sjöwall/Wahlöö. Innan deckaren blev ett under bestod den av en kättersk samling av uselt, hyggligt, lysande, märkligt och uppfinningsrikt – dagens krimförfattare skriver i jämförelse efter mall.
Dashiell Hammett och Raymond Chandler skrev under 20- 30- och 40-talet ypperliga deckare som nu tillhör den klassiska litteraturen; men båda skrev för försörjningen, det var deras enorma begåvning som så att säga i förbifarten gjorde stor konst av böckerna. Under trodde de inte på, det var bröd på bordet som gällde. Och som ett tips: gå till ett bibliotek och beställ fram John Franklin Bardens ”Den ödesdigra hästen” från 1946. Det är något helt annat än dagens svenska kopior av kopior av kopior. Men den skrevs då deckaren fortfarande – till sin väsentliga del – var en krass rännstens- och gatukonst.
