Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Helena Bergström vill skapa känslostormar

Hon älskar att ha kaptensrollen när 
starka känslor ska skildras på film. Den 
svenska minimalismen har inte bitit på
Helena Bergström, som gärna tar ut 
svängarna. Det ska beröra och engagera.

Svensk film kan vara avskalad, kylig och distanserad, i alla fall den av det mer prisvinnande och recensenthyllade slaget. Långa scener, långsamt tempo och sparsmakade repliker. Men det är ett förhållningssätt som ett av branschens största namn aldrig har varit ­särskilt förtjust i. Helena Bergström är i stället anhängare av tillgängliga filmer där den som tittar känner sig delaktig och får uppleva känslostormar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Därför ställde hon också in kompassen i den riktningen under arbetet med Vilken jävla cirkus, filmen hon skrivit och regisserat som i dagarna gick upp på landets biografer. Handlingen kretsar kring den unge killen Hugo vars flickvän har tagit livet av sig. På väg till graven cyklar han omkull och blir omhändertagen av ett cirkussällskap på dekis. Direktören Casall kämpar med havererad bokföring och labila med­ar­betare, som en svartsjuk clown och en stum hästtämjare, den senare spelad av Helenas dotter Molly Nutley.
Vilken jävla cirkus rör vid tunga teman som självmord och sorg, men också kärlek och livsavgörande val. För att publiken ska kunna ta allt detta till sig valde Helena ­Bergström att förlägga handlingen till en cirkus – en värld full av mystik och trolldom. Det gav henne utrymme ”att leka med saga och magi”.
– Jag ville göra en film med extra allt som jag hoppas ska beröra publiken. Och om man ändå gör det kan man lika gärna ta ut svängarna 180 000 procent. Jag vet att jag balanserar nära gränsen till att det blir för mycket, säger hon.

Just den balansgången är något Helena Bergström misstänker att vissa recensenter kommer att kritisera henne för.
– I svenska filmbranschen blir det lätt så att man ska hänga hatten på rätt krok. Själv är jag någon som vill ösa på stenhårt och det kan man göra i en film som utspelar sig på en cirkus. Jag vill engagera och bli engagerad, säger Helena Bergström.
Som intervjuobjekt är Helena Bergström helt i samklang med sin filosofi. Det börjar med en rivstart, fortsätter i ­raketfart och slutar med en tvärnit.
Hon är också, till skillnad från en del kollegor i branschen, väldigt okomplicerad. När vi ses i en studio i Stockholm pratar hon engagerat med sminkösen, rör sig så proffsigt framför kameran att fotograferingen går snabbare än ­planerat (vilket nästan aldrig händer) och rivstartar inter­vjun när ett missförstånd gör att samtalet måste avslutas ­tidigare än planerat. Hon har heller inget emot att svara på kompletterande frågor på telefon, bara tio minuter innan hon ska repetera pjäsen Sanningen på Stockholms stadsteater.

För de allra flesta är Helena Bergström främst förknippad med roller i Änglagård, Oscarsnominerade Under ­solen och andra titlar i regi av maken Colin Nutley. Deras succéfilmer har genom åren setts av över åtta miljoner biobesök­are på svenska biografer. En siffra som de flesta i branschen aldrig kommer i närheten av – oavsett antal Guldbaggar eller haussande recensioner.
På senare år har Helena Bergström allt mer tagit klivet över till regi och även manus. Det var inget hon siktade på i början av sin karriär. Men det fanns andra som ­tidigt såg ­potentialen. Producenten Waldemar Bergen­dahl, som hon träffade för snart 30 år ­sedan under inspelningen av 1939, ­undrade om hon ­aldrig funderat på att ­regissera.
– Jag var 26 år och blev så förnärmad, tänkte att han inte ­tyckte jag var en tillräckligt bra skådis. Men sedan låg tank­arna och grodde hos mig i många år.
Att det tog sin tid var bra. Det är en stor fördel att bli chef sent i livet.
– Jag är jätteglad att jag kom igång sent. Hade jag börjat regissera tidigare hade jag inte haft samma erfarenhet.

Vändpunkten kom 2004 i samband med att hennes pappa gick bort. Det sammanföll med en klassisk 40-årskris då karriären ifrågasattes och nya utmaningar söktes.
Helena Bergström satte igång med egna ­manus och ­började regissera både filmer och pjäser. Hennes regisuccé En underbar jävla jul blev 2005 års mest sedda film på svenska bio­grafer. Där stod hon också för manus tillsammans med Edward af Sillén och Daniel Réhn.
Så från att ha varit en skådespelare som ibland regisserar har hon i dag vänt på ­fördelningen.
– Jag tycker om att driva visioner i någon form av kaptens­roll. Genom att börja regissera har jag tagit makten över det jag vill berätta.

Teatern och dess berättelser har alltid funnits i Helenas liv. De första åren bodde ­familjen i Kortedala, för att ­sedan flytta till Västerås. Pappa Hans var regissör och teaterchef, både mamma Kerstin och morfar Olof Widgren skådespelare. ­Fadern var också han en känslostark person, vars person­lighet har inspirerat rollfiguren Casall, teaterdirektören i ­Vilken jävla cirkus.
Efter att som barn ha suttit under bordet och hört pappas teaterensemble diskutera vikten av barnteater är det ­kan­ske inte så konstigt att Helena valde att gå i för­äld­rarnas fotspår. Efter teaterlektioner av Margreth Weivers kom hon in på Teaterhögskolan i ­Stockholm 1985.
Men karriären hade då redan dragit igång, med bland annat ungdomsprogram på SVT med Hannes Holm och Måns Herngren. Sedan dess har yrkeslivet blandat och gett. Hon har spelat Edith Piaf på Stockholms stadsteater så väl som programlett Melodifestivalen tillsammans med Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi.

Efter att i många år ha ­tagit regi av andra ­funderade Helena Bergström mycket på hur hon ville vara som arbets­ledare. Och framför allt hur hon inte ville vara.
– Jag är jäkligt otålig, rak och vill ta beslut hela tiden. Men man måste förstå en process, hur skådespelare fungerar. Det går inte att säga allt man tänker i stunden. Då kan skådespelarna tappa självförtroendet. Ibland är det bättre att vänta.
Med den tidigare nämnda 40-årskrisen väcktes även ett nygammalt intresse, i form av en fyrbent familje­med­lem. Livet med hästar har blivit en tillgång på flera plan – det finns oväntat många likheter mellan att sitta på hästryggen och att vara arbetsledare på en filminspelning eller teaterscen.
– Man kan inte behandla alla i ett filmteam på samma sätt, utan måste hela tiden läsa av och se vad som passar individen. Precis så gör jag också när jag tränar en häst.
Många chefer känner säkert igen sig i den strategin. Men den som regisserar kan också stöta på utmaningar i form av skådespelare som ’känner att det här inte är rätt, så här skulle min karaktär aldrig göra’.
– Då kan jag använda min skådespelarerfarenhet och säga ’jag tror inte att du behöver den där ångesten’. Samtidigt uppmuntrar jag dem att överraska mig och släpper gärna loss improvisationer.

Dagarna efter att vi ses briserar nyheten om sexuella trakasserier i filmens Hollywood. En historia som genererar tusentals vittnesmål i ­sociala medier, även från svenska kvinnor som på olika sätt berättar om sexism i vardagen. Också Helena Bergström kan berätta ojämlikhet i den svenska filmbranschen. Ibland en subtil sådan. Det har hänt att manliga skådespelare använder härskartekniker och spelar dumma, låtsas att de inte förstår. Något de aldrig hade gjort om maken gett dem samma regi, det är Helena Bergström övertygad om.
– I stället för att ta det personligt tänker jag att skåde­spelaren går på mig för att han är osäker eller vad det nu kan vara.
Men det kan också handla om filmteamet.
– När jag var ny som regissör kunde det uppstå en slags fördröjning. Allt var tvunget att med blickar värderas innan någon agerade.
Som på filminspelningen i början av regikarriären, där en scen skulle spelas in på Valhallavägen i Stockholm. Av en ren slump kom vaktparaden gående i bakgrunden. Regis­sören Helena Bergström tänkte att det vore fantastiskt att fånga detta. Hon instruerade filmteamet att snabbt flytta kamerorna. Då kom motfrågorna. Ska vi verkligen göra det? Var sa du att kameran skulle stå nu igen? Hur blir det med rättigheterna?
– Jag sa ’vi får ta det där efteråt, nu har vi chansen’. Men allt var så segt att vaktparaden hann gå förbi. Då tänkte jag att om det här hade varit min man hade det inte ­funnits någon tvekan.

Härskarteknikerna ­smyger sig på i fler situati­oner. Helena minns i synnerhet ett möte där hon hade en kvart på sig att ­övertyga en man på andra ­sidan konferensbordet om att investera i hennes film.
– När jag pitchade satt han samtidigt och skickade sms. Då undrade jag: ’Vad gör du? Du håller på med din telefon.’ Han svarade:
’Ursäkta, min dotter ska söka ett jobb.’ Då fick jag markera att det inte var okej. Jag lovar att en snubbe med samma karriär bakom sig aldrig hade blivit behand­lad på det sättet.
Men tro nu inte att Helena Bergström beklagar sig. Hon är inte den som tycker synd om sig själv. Men hon delar gärna med sig av sina erfarenheter, och skickar med andra ett råd som hon själv burit med sig.
– I början av min karriär ­jobbade jag mycket med Ernst­-Hugo Järegård som sa: ’Tänker du för mycket på vad folk tycker kommer du inte våga göra någonting.’