Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Här får de unga soffpotatisarna komma till tals

Sport, motion, idrott, träning, gymnastik... kärt barn har många namn och många utformningar. Att röra på kroppen är trendigare än någonsin och helst ska man berätta för allt och alla om hur och när man tränar.

Samtidigt finns det gott om människor som drar sig för att kliva in på ett svettångande gym och saknar motivationen att plåga sig själva i löpspåret.

Men ingenstans är väl klyftan mellan sportfånar och soffpotatisar så stor som i skolans värld. Här skiljs agnarna från vetet och en väldig massa barn lär sig att förknippa gymnastiksalar med ångest och obehag.

Barnen som väljer stillasittande och skolk framför aktivitet och idrottslektioner står i fokus i SVT:s nya serie ”Gympaläraren” som började sändas förra tisdagen. Här tar sig träningsnörden Kalle Zackari Wahlström från ”Svett och etikett” an en handfull ovilliga elever och försöker få dem att börja uppskatta motion och rörelse.

Platsen är Vanstaskolan i det lilla samhället Ösmo i Nynäshamn, där Zackari Wahlström själv är uppväxt. Här är halva klasser frånvarande på idrottslektionerna och de som väl dyker upp är inte sällan klädda i tajta jeans och högklackat.

Vanstaskolan är knappast unik, det finns gott om forskning som visar att svenska barn rör sig alldeles för lite och stillasittandet breder ut sig i allt yngre åldersgrupper. Hur kommer det sig?

Som före detta motionshatare kan jag utan större problem sätta mig in i hur de idrottsskolkande eleverna tänker. Som helfrälst supersportare är det kanske lite svårare för Zackari Wahlström att förstå motiven bakom de stillasittande elevernas gympavägran.

Men han gör sitt bästa, både genom att komma med praktiska lösningar och genom att söka upp och prata med eleverna. Och det är framför allt där, i dialogen, som ”Gympaläraren” blir intressant.

Vi möter bland andra Sebastian, som skiter i allt, Nana, som älskar att dansa men hatar gympa, och vännerna Viktor och Nicolas, som har tröttnat på att känna sig dåliga på idrottslektionerna och därför slutat dyka upp.

Här blir problembarnen från statistiken till individer med sina egna tankar, erfarenheter och beslut. De unga människor som vi gärna pratar om men sällan lyssnar på får äntligen utrymme att säga sin egen mening.

Kalle Zackari Wahlströms ambition att sätta skolbarnen i rörelse är behjärtansvärd och kanske lyckas han med det som den ihärdige idrottsläraren Tommy gått bet på.

Men det är svårt att hitta enkla lösningar på ett komplext problem och Zackari Wahlström lär få det svettigt i sina försök att värva de håglösa ungarna till en vardag full av rörelse.

Det ska bli intressant att följa experimentet och se vart det bär hän, men personligen hoppas jag mer på ett nationellt synliggörande av de tankar och känslor som ligger bakom skolket än på att en enskild skola tillfälligt förbättrar sin statistik.