Böckerna berättar delvis samma historia ur två olika perspektiv, en mammas och en pojkes. Är det viktigt att läsa dem tillsammans?
–Genom de två olika berättarna i böckerna, Monika och Tom, öppnas det svindlande perspektivet mellan två generationer och två familjer. Samma grupp människor och samma plats blir belyst från olika håll och två olika världar blir synliga. Böckerna är fristående och kan läsas var och en för sig, men den som är intresserad av att se saker från olika håll kan roa sig med att läsa båda.
Vilken publik talade du om böckerna inför i Istanbul nyligen?
–Sveriges kulturråd i Istanbul, Suzi Ersahin, bjöd in några svenska författare och några turkiska och under ett par dagar har vi mötts och talat med varandra om våra olika villkor och möjligheter. Vi har talat om våra författarskap och böcker och om hur vi kan utveckla kontakten mellan språken och våra olika litterära världar. Det saknas översättare mellan våra språk. Trots att vi har så många turkisktalande personer i Sverige har vi inte tillräckligt många översättare. Det blev ett starkt och givande möte.
Böckerna utspelas i Halland, där du själv tillbringade din barndoms somrar. Ska du återvända till det kustlandskapet i flera böcker?
–I slutet av augusti kommer min nya roman Bära barnet hem. Det finns en passage i den där stranden, min strand, återigen blir en central spelplats. Jag kommer nog alltid återvända till den, även om den kanske inte alltid kommer att se ut som en strand, så är den min plats på jorden. En utgångspunkt och både en början och ett slut.
Vad betydde det att bli Augustnominerad för Kulor i hjärtat 2009 och för Springa med åror 2012?
–Väldigt mycket. Augustpriset har blivit så välkänt hos så många och tycks fungera som en sorts värdemarkör. Nomineringarna verkar göra det lättare att presentera mig och att välja mina böcker och min närvaro i olika sammanhang.
