Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Sonja Henie (Ine Marie Wilman) var bäst i världen på konståkning när hon drog till USA och blev filmstjärna. Pressbild.

Filmrecension: Ytligt om norsk stjärna på glid

Hon kallades den vita svanen och var under 1930-talet en av de bäst betalda i Hollywood. Norska Sonja Henie verkar ha varit en fängslande person, med det framkommer bara glimtvis i den här ytliga biografin.

Sonja Henie (1912 –1969) var redan en stjärna när hon drog till Hollywood. I inledningen av "Sonja" har hon precis vunnit OS-guld i konståkning i tyska Garmisch-Partenkirchen. Den norska nationalsången spelas samtidigt som naziflaggorna vajar i bakgrunden.

Efter ceremonin blir hon och hennes managerpappa uppsökta av en amerikansk agent med högtflygande planer. Hans ambitioner matchas, och trumfas, dock direkt av Sonja själv. Det blir början på en strålande och lukrativ karriär. Sonja flyttar sig och familjen till Los Angeles och förklarar för filmbolagschefen på 20th Century Fox att de bör skriva kontrakt om minst fyra skridskofilmer med henne som den stora stjärnan.

Det är ganska kul att få frossa i det gamla Hollywood när Sonja Henie (Ine Marie Wilman) blir en Ginger Rogers på is. Privat verkar hon ha varit en ganska osympatisk fullblodsnarcissist, men det är svårt att veta då filmen aldrig på allvar borrar sig ned på djupet.

I stället bjuds det på montage med orgieliknande partaj där den unga, vackra Sonja festar som många manliga genier gjort genom tiderna. Som kvinna döms hon hårt, speciellt när hon åldras. Karriären kantas av skandaler, snart blir hennes alkoholmissbruk ett problem.

Biografier om kvinnor är ofta förskönande med ett ensidigt fokus på deras kärleksliv. Ambitionen här är att göra något annat och det är värt att applådera. Men till skillnad från exempelvis "Monica Z", saknas det i "Sonja" något väsentligt för att göra den riktigt gripande.

Stoffet finns ju här: en unik karriär, uppgång och fall i männens värld, missbruk, herregud – en lunch med Hitler! Ändå förblir Sonja en karikatyr av en kvinna på glid, om uttrycket ursäktas.

Det är först när barndomsvännen Niels (Pål Sverre Hagen, just nu även bioaktuell i "Amundsen") dyker upp som stoffet kommer till liv. Plötsligt blir undertexten framträdande, nyanser uppstår och man blir fångad på riktigt. Men det är för lite, för sent.