Filmrecension: Uttjatat om trubbig pappa

Det verkar inte spela någon roll hur jämställda vi blir – på filmduken finns det alltid en given plats för pappor utan koll. Män som inte vet hur man byter blöjor eller värmer välling, som kommer hem sent och drar till jobbet före frukost, som flyter ovanpå medan någon annan – gissa vem – ser till att familjemaskinen ångar på.

De dyker upp i komedier, som lustiga figurer som skapar kaos när de tvingas in i en vårdande roll – och i tragedier, som stumma vålnader som präglar sina barns liv med sin ekande frånvaro.

Olivier, huvudperson i det belgisk-franska dramat ”När livet vänder” är en av dessa trubbiga fäder och äkta män. Han är förman på ett lager och kämpar med usel personalpolitik och medarbetare som går på knäna, men ser inte att hans fru Laura, som jobbar heltid och tar hand om de två barnen, är på väg att gå under.

När hon plötsligt lämnar familjen måste Olivier ta hand om sina barn, en uppgift som han desperat försöker outsourca till sin mamma och sin syster. Barnen lider och alla tre erbjuds terapi, men Olivier vägrar. Vad ska det tjäna till att prata om det som har hänt, inte kommer väl det att ge dem deras mamma tillbaka?

Franske stjärnan Romain Duris (”Mitt hjärtas förlorade slag”) är inte på något sätt dålig i rollen som klantig farsa och usel make, och filmen landar i mysig och läkande feelgood. Men alltihop har berättats förut, både med större och mindre framgång.

Jag blir mer nyfiken på den olyckliga Laura, hon som kärleksfullt läser godnattsagor för sina barn innan hon ställer sig framför badrumsspegeln och gråter ut sin ensamhet. Men henne är filmen inte så intresserad av. Detsamma gäller Oliviers liv på jobbet, som är så dramatiskt att det hade räckt till en egen film, men som här bara får agera bakgrundsbrus till hans bekymmer på hemmaplan. Där, i bakgrunden, finns två helt andra filmer som båda verkar betydligt mer spännande än ännu en historia om en handfallen pappa.

Karin Svensson

TT-TT Spektra