Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Earl (Clint Eastwood) börjar jobba som kurir åt knarkmaffian på äldre dagar i "The mule". Pressbild.

Filmrecension: The mule

Vid 88 års ålder fortsätter Clint Eastwood att göra filmer med sig själv i huvudrollen. I ojämna "The mule" spelar han en hortonom som börjar smuggla knark.

Det kan ju tyckas som ett vanskligt val att ge sig i kast med den mexikanska knarkmaffian om man pysslat med att odla växter under hela sitt yrkesliv.

Men Earl Stone (Clint Eastwood) är pank och skrupelfri. Dessutom har han egentligen inte så mycket att förlora. Familjen har han struntat i genom åren och själva jobbet innebär att han får göra det han gör bäst. För mycket kan man säga om hans generation män, de där som närmar sig 100 och som alltid satte jobbet först och har dålig kontakt med sina känsloliv, men många av dem kan definitivt köra bil.

Den mexikanska knarkmaffian inser snabbt att denna lastgamle vita man utan så mycket som en p-bot är den perfekta kuriren, och snart kör Earl den ena tunga knarklasten efter den andra genom Chicagos närområden. Samtidigt får den nyanställde narkotikaspanaren Colin (Bradley Cooper) upp spåret och snart dras nätet åt kring Earl.

På ett sätt är faktiskt "The mule" lite spännande i sin mer eller mindre medvetna (?) uppvisning av vitt manligt privilegium. Själva knarklangarstoryn är extremt generisk, komplett med klyschiga skurkar och poolpartyn med en kamera som är så närgången att man blir generad å 88-årige Clints vägnar när linsen bara inte kan slita sig från bikinibrudarnas urringningar. När Earl också vid två tillfällen bjuder in inte bara en utan två unga tjejer till sitt rum vill man ju bara dö.

Manuset är överlag extremt klumpigt med repliker som svider i öronen samtidigt som man också sitter på helspänn av rädsla för att Clint ska halka och bryta lårbenshalsen.

Samtidigt finns här en fin ansats av en åldrande man att rannsaka sig själv. Earl har svikit sin familj och likt tjuren Ferdinand bara velat dra sig undan alla komplexa relationer för att få vara i fred och lukta på blommorna. Det är ju med sina växter, ytliga bekanta och ensam i bilen han har känt störst lycka, uppenbarligen. Men vilket lidande har han inte orsakat? Och vad har han inte förlorat? Tja, allt, kan man ju hävda.

Men eftersom "The mule" först och främst är en berättelse om hur vi alla ursäktar, respekterar och innerst inne älskar gamla, vita gubbar, så blir Earl givetvis förlåten.