Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Besättningen och deras familjer skildras med stor kärlek. Pressbild.

Filmrecension: Tätt ubåtsdrama – oklart syfte

Thomas Vinterbergs filmatisering av ubåtskatastrofen Kursk rymmer både sorgliga människoöden och klaustrofobisk action – men vilken slags film är det här egentligen?

I augusti 2000 exploderade torpedrummet på den ryska atomubåten Kursk. 23 män överlevde och fångades på Norra ishavets botten i desperat väntan på hjälp som aldrig kom. Samtidigt blev deras anhöriga på land förda bakom ljuset av makthavare som i det längsta vägrade acceptera hjälp från utlandet.

Det där vet vi redan. Men genom täta och klaustrofobiska actionscener lyckas Vinterberg ändå skapa spänning. När en undermålig skorv till räddningsfarkost skickas ner för ännu ett fruktlöst försök biter man faktiskt på naglarna och hoppas.

Lika effektiva är scenerna på land. I inledningen möter vi unge marinofficeren Mikhail, gravida frun Tanya och deras treårige son. I en bröllopsscen med massor av kärlek och kamratskap presenteras resten av besättningen och deras familjer. När Kursk lägger ut vinkar en grupp barn adjö. "Hej då, pappa!" Melodramatiskt, visst, men rasande effektivt.

Och välspelat. Matthias Schoenaerts är medryckande som kärleksfull småbarnspappa och duglig officer. Pernilla August lyckas göra en urstark insats av sin lilla roll som hans mamma. Allt ramas in av foto och musik som ger filmen en sorgsen och poetisk ton, särskilt i scenerna i det slitna samhället kring flottbasen.

Problemet är bara att man inte riktigt vet vad man tittar på. Är det en katastroffilm om desperationen hos männen på havsbotten? Är den ett personligt drama om en grupp anhörigas sorg och kamp för rättvisa? Är det en historisk thriller om storpolitik. Bitvis känns det som filmens delar tar ut varandra.

Det är ur vreden mot makten som filmen hämtar sin energi. Samtidigt är det lite luddigt åt vem kängan riktas. Det var ändå den nytillträdde president Putin som bar det yttersta ansvaret för hur katastrofen hanterades. Men presidenten nämns här inte alls. Makten representeras i stället av en arrogant amiral, spelad av Max von Sydow. Om det är fegt eller berättartekniskt smart ska vara osagt. Om inte annat är det en deppig påminnelse om vilket geopolitiskt getingbo det här fortfarande är snart 20 år senare.