Debutanten Mya Bollaers glimrar i det belgiska dramat ”Lolas väg mot havet”, om en ung transkvinna som kräver att få ta farväl av sin döda mamma, trots att pappan inte vill kännas vid henne. Pressbild.
Debutanten Mya Bollaers glimrar i det belgiska dramat ”Lolas väg mot havet”, om en ung transkvinna som kräver att få ta farväl av sin döda mamma, trots att pappan inte vill kännas vid henne. Pressbild. Bild: Njutafilms

Filmrecension: Stråk av hopp i sårigt möte

En infekterad relation mellan far och dotter står i centrum för den belgiska filmen ”Lolas väg mot havet”. Debutanten Mya Bollaers insats visar på värdet i att ge plats åt transpersoner på filmduken.

ANNONS

Får vem som helst spela trans? Debatten har böljat fram och tillbaka i filmbranschen under det senaste decenniet. Kritikerna menar att skådespelare som Eddie Redmayne, Hilary Swank och Jared Leto – som prisats för ”modet” i att ta sig an en transroll – osynliggör och stjäl jobb från skådespelare som verkligen är trans. Andra menar att definitionen av skådespeleri är möjligheten att förvandlas till någon annan än den man är.

Jag vet inte vilken sida som har rätt – kanske ingen, kanske båda. Men ett vet jag säkert: att den belgiska skådespelaren Mya Bollaers (som är trans) är helt fantastisk i filmen ”Lolas väg mot havet”.

ANNONS

Hon spelar titelrollen, en tonårsflicka som bor på ett ungdomshem eftersom hon har blivit utslängd av sin pappa Philippe (Benoît Magimel). När hennes mamma dör gör pappan allt han kan för att hindra Lola från att närvara vid begravningen. Men Lola vägrar låta sig uteslutas och tar till drastiska åtgärder för att få följa med Philippe till moderns hemstad, där hennes aska ska spridas i havet.

Och förstås händer det något där i bilen, när de tvingas sitta bredvid varandra timme efter timme, när far och dotter (eller far och son, som de fortfarande är i Philippes föreställningsvärld) inte längre kan förneka varandras existens.

”Lolas väg mot havet” är en laddad roadmovie där vrede och förtvivlan ständigt bubblar under ytan, men där det också finns plats för både rena feelgood-ögonblick – som när Lola lutar sig ut genom bilrutan och låter vinden leka i det rosafärgade håret – och ett flämtande hopp. Men filmen blir aldrig mysig, den trasiga relationen blir inte magiskt helad.

Benoît Magimel, som slog igenom som stilig yngling i Michael Hanekes ”Pianisten”, spelar Philippe som en hård knut av sorg och självömkan. Men det är Mya Bollaers som bär filmen, med sin blick och sin hållning, med blandningen av sårighet, ilsket tonårsuppror och livsglädje.

ANNONS

Kanske beror det på att hon delar erfarenheter med sin rollfigur, kanske är hon bara helt enkelt en magnifik skådespelare. Vad spelar det för roll, så länge resultatet blir så här bra?

Karin Svensson/TT

”Lolas väg mot havet” är ingen mysig film, men det innehåller ögonblick av hopp – till och med feelgood. Pressbild.
”Lolas väg mot havet” är ingen mysig film, men det innehåller ögonblick av hopp – till och med feelgood. Pressbild. Bild: Njutafilms

Fakta: Lolas väg mot havet

(TT)

Originaltitel: Lola vers la mer

Genre: Drama

Premiär: 7 augusti 2020

I rollerna: Mya Bollaers, Benoît Magimel, Els Deceukelier med flera

Regi: Laurent Micheli

Speltid: 1 timme 30 minuter

Åldersgräns: 11 år

Betyg: + + + +

ANNONS