Filmrecension: På Chesil Beach

När Florence (Saorise Ronan) och Edward (Billy Howle) träffas uppstår ett sådant där härligt superfilmiskt ögonblick – det är kärlek vid första ögonkastet. Året är 1962, de tillhör inte samma samhällsklass och Florence drar sig undan hans inviter till sexuell kontakt. Men deras samhörighet sitter djupt, inte minst för att de skapar sin egen lilla värld, som utgör ett hoppfullt motstånd mot deras jobbiga ursprungsfamiljer.

Parets historia visas i återblickar från den stela bröllopsdagen. De unga tu blir serverade sin bröllopsmiddag på rummet av två klumpiga kypare. Stämningen är pinsam, egentligen borde de kunna skratta åt det men bröllopsnattens förväntningar har lagt sig som en seg presenning över de nygifta.

Sexualitet, känslor och tankar kring kärlek, övergrepp och förhållanden överhuvudtaget, var inget som diskuterades på den här tiden (utöver vulgära pubsamtal killar emellan möjligen) i det brittiska, fortfarande lätt viktorianska samhället.

Huvudläxan här är att ingenting var bättre förr. Kommunikationsproblem finns förstås även i vår tid, men så här känslomässigt illitterat är väl ingen längre? Någonting måste vi väl ha utvecklats på den punkten?

Hur som helst lyser Saorise Ronan och Billy Howle i huvudrollerna och deras finlir är förtjusande i filmens inledning. Man förstår precis vilka fällor de trampar i och hur trista konventioner har målat in dem i det destruktiva hörn som de har landat i på sin bröllopsresa på Chesil Beach.

Fantastiskt foto förhöjer filmen och Saorise Ronans blåa ögon lyser i exakt samma nyans som hennes klänning där på stranden när förhållandet krackelerar. Det är rörande – och det räcker långt – men den riktigt starka känslomässiga explosionen uteblir. Ett viktigt lager från Ian McEwans roman fattas och inte blir det bättre av att filmatiseringen innehåller en utveckling i framtiden där de stackars skådespelarna utrustas med åldrande rynksmink som inte gör någon några tjänster.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra