Filmrecension: Omar Sy borde lysa med större kraft

Likt två förlorade äventyrare kryssar lillkillen Yao (Lionel Louis Basse) och den franske skådespelaren Seydou (Omar Sy) fram på den senegalesiska landsbygden. De färdas i en risig bil med oroväckande stillastående bensinmätare.

Ja, det är en oväntad vänskap det handlar om. En vänskap som föddes under en boksignering, dit den lille pojken lyckats lifta från sin hemby för att få möta sin stora idol. Och jajamän – detta är en film som inte blygs för att ta till den gamla filmklyschan om hur ett möte med ett charmigt oförställt barn kan förändra en man som tydligen lagt mycket tid och kraft på att bygga upp en inre mur kring hjärtat. Eller hur det nu ligger till.

Det antyds att Seydou har varit en dålig make och far, som inte har någon kontakt med sin faders ursprungsland. I några ganska snygga scener märks hans utanförskap i den senegalesiska miljön. Han kallas lite retsamt för "Bounty", svart på utsidan men vit på insidan, och bristen på rötter framställs som en möjlig anledning till hans själsliga nöd.

Men hur det egentligen står till med Seydous inre är och förblir oklart. För det är så mycket annat som ska hinnas med i "Yao". Inte minst själva Yao, vars namn ju även dubblerar som filmens titel. Han är rättfram och gillar äventyrliga historier a la Jules Verne.

Efter en rörig inledning är väl tanken att duons resa tillbaka till Yaos hemby – för lillkillen har inga pengar och Seydou verkar ganska trött på sin bokmässa – ska ta fart på riktig. Och jodå, det pågår saker på duken hela tiden. Filmen är mycket upptagen av att likt "Odysséen" ta med våra hjältar på en lång resa där det dyker upp en förförisk siren och bjuds på möjlighet till andlig utveckling.

Men ingenting tar liksom på djupet, och särskilt komiskt blir det knappt heller. Det är kul att få se glimtar ur vardagligt liv i Senegal, men att inte kunna krama mer stjärnkraft ur Omar Sy än så här ger bara knappt godkänt.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra