Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Moa (Victoria Rönnefall) vill vara med i en talangjakt på tv i "A music story". Pressbild.

Filmrecension: Märklig film med fin musik

Den här filmen annonseras som en "feel-good-musikal". Men den har mer gemensamt med en surrealistisk feberdröm än med "Mamma Mia!".

När den medelålders musikern Anton Widebeck (Anders Widmark) ser sin karriär sakta ned till en katatonisk nivå fixar hans manager Alexander (Claes Malmberg) ett nytt jobb till honom som kapellmästare i tv-programmet "Väder vi minns". Vi kan pausa där lite. För just skildringen av det programmet känns så symptomatisk för hela filmen. Tänk er en sketch i en sketch, om ett "tokigt superkommersiellt tv-program" när kabel-tv kom och detta smärtsamma faktum blev föremål för satir, säg hos Galenskaparna eller Lorry eller något annat humorgäng i slutet av 1980-talet.

Någonstans känns den här filmen ett rop på hjälp från en konstnärsgeneration som har tröttnat på att fylla i ansökningar till kulturbidrag och som har varvats av yngre generationer så många gånger att de börjat fräsa ilsket över alla talangtävlingar i tv. Det går att sympatisera med det, förstås, men det blir svårt när filmen som helhet varken är särskilt rolig, spännande eller dramatisk.

Handlingen rymmer märkligt insprängda scener med kändisar som Ace Wilder och Adam Baptiste samt en biroll där Helen Sjöholm spelar hårt prövad hustru. Dessutom vill musikerns dotter Moa (Victoria Rönnefall) söka till tv-programmet "Syltpopidolerna". Pappa misstycker.

På ett skissartat sätt fortskrider filmen med tonlägen som skiftar från ICA-reklam till dagtidssåpa från 1990-talet. Stundtals känns "A music story" som en feberdröm där ingenting hänger ihop. Som när Jan Malmsjö (!) dyker upp och gör en parafras på sin onda präst i "Fanny och Alexander" (!) och vrider näsan av Claes Malmberg och mullrar "varför ljuger man, Alexander" (!).

Det ska sägas att soundtracket är starkt och fyllt av pärlor, som "Laughter after rain" och "Simple song", där den unga superbegåvade Victoria Rönnfall sjunger så det jublar i magen. Bidragen från de etablerade artisterna Ace Wilder, Vibafemba och Adam Baptiste känns som hitlåtar, liksom den fina "Gravity" med Helen Sjöholm. Själva filmatiseringen borde någon däremot ha satt stopp för.