Filmrecension: Logan Lucky

Steven Soderbergh lovade att han var färdig med filmvärlden och lade ner sin själ i tv-filmen "Behind the candelabra", om pianisten Liberace (2013) och Cinemax-serien "The knick" (2014).

Men nu är han plötsligt tillbaka. Med råge.

"Logan Lucky" kretsar kring ett gäng lantisar som försöker råna ett Nascar-race i North Carolina. I centrum står den frånskilde gruvarbetaren Jimmy Logan (Channing Tatum med sin mysigaste uppsyn), som inte ser någon annan utväg än kriminalitet efter att han får sparken från sitt jobb. Till sin hjälp rekryterar han sin nästan lika otursförföljde bror Clyde (en hysteriskt nollställd Adam Driver), som blivit av med en arm i Irakkriget och sin rappkäftade syster Mellie (Riley Keough).

Bröderna samlar ihop ett gäng lokala förmågor men måste också smuggla ut en sprängämnesexpert från ett närliggande fängelse. Daniel Craig verkar älska att slippa James Bond-kostymen i rollen som redneckvarianten av Dynamit-Harry: Joe Bang.

Soderbergh har pumpat in det finurliga planerandet och charm-dna från sin kända "Oceans"-trilogi, men hans gäng av lika fumliga som underhållande tjuvar höjer "Logan Lucky" över nämnda kuppfilmer. Det finns en starkare kärlek till rollfigurerna – trots att de hela tiden klantar sig och spelar på stereotyper finns det en respekt för deras liv långt från bonnläppskarikatyrerna som är ovanlig. Jimmy Logans dotters skönhetstävling känns nästan lika viktig som själva rånet.

Soderbergh fick en Oscar för den geopolitiskt medvetna knarkthrillern "Traffic" (2000) och han har nyligen sagt i intervjuer att han har tröttnat på att göra filmer med någon form av "viktig" ambition. Men även om "Logan Lucky" är en opolitisk komedi finns det en poäng med att förlägga allt i amerikanska Södern, en del av USA som just nu förknippas med trångsynthet och rasism, men som i Soderberghs händer får ett magiskt skimmer över sig.

Kristoffer Viita

TT-TT Spektra