Filmrecension: I, Tonya

Det finns ett ögonblick i ”I, Tonya” där den medelålders Tonya Harding (spelad av Margot Robbie) precis har berättat om sin stora triumf: att hon vid 21 års ålder blev den första kvinnliga konståkaren i USA att lyckas med en trippel axel i en tävling. Harding tystnar, drar efter andan och ögonen fylls av tårar. ”Förlåt – det är ingen som frågar mig om det längre”, säger hon till kameran.

Det var inte bedriften på de amerikanska mästerskapen 1991 som brände in Tonya Hardings namn i vårt kollektiva medvetande. Bragden kom att överskuggas helt av det omskrivna överfallet på konkurrenten och kollegan Nancy Kerrigan 1994 – som Harding misstänktes ha varit delaktig i, och som blev slutet på hennes karriär.

Kontrasten mellan den vitklädda, jungfruliga Nancy och taggiga, trashiga Tonya blev ett favoritmotiv i medierna, material för ståuppkomiker och en källa till ständiga parodier. Det är tydligt att filmskaparna bakom ”I, Tonya” (inklusive Robbie som själv har producerat filmen) har velat ge huvudpersonen en liten gnutta värdighet tillbaka, efter alla dessa år.

Det innebär inte att filmen är tam och tillrättalagd. Steven Rogers manus kränger och kravlar sig fram genom Tonya Hardings livshistoria, från den bistra barndomen fram till skandalen och tomrummet efteråt. Rollfigurerna pratar med kameran, ironiserar över mediebilderna och tar aldrig för givet att publiken ska tro på just deras version av händelseförloppet.

Det är dynamiskt och spännande, ofta roligt men framför allt smärtsamt – en skruvad dramatisering som känns mer sann än själva sanningen (vad den nu må vara). Filmskaparna använder Tonyas liv för att berätta om fattigdom i USA, om snäva kvinnoideal, om hur våld i nära relationer kan forma en individ.

Allison Janney, som fick en Oscar för sin insats som Hardings gräsliga mamma, är precis så utsökt skurkaktig som man förväntar sig. Sebastian Stan och Paul Walter Hauser som Hardings exman Jeff Gillooly och hans kompis Shawn Eckhardt, som beställde misshandeln av Kerrigan, förkroppsligar idioti så briljant att man vill döpa om filmen till ”Fyra nyanser av dumskalle”

Men det är Margot Robbie som är filmens hamrande, sargade hjärta. När hon sitter fastkilad mellan sin privata misär och rinkens krav på perfektion vill man bara ge henne en kopp choklad och en kram, och lova att allt kommer att ordna sig.

Karin Svensson

TT-TT Spektra