Filmrecension: Gullig elefantunge stjäl showen

Om namnet Tim Burton fortfarande känns som ett kittlande svar på en önskan om att se aviga antihjältar, goth-miljöer och en lite alternativ syn på historieberättande är det bara att beklaga. Den tiden är förbi, hur mycket man än suktar efter en ny "Edward Scissorhands" (1990) eller "Corpse bride" (2005).

Den goda nyheten är att barn förmodligen kommer att gilla den här nyversionen av Disney-klassikern "Dumbo" ändå. Här lassar Burton på med cirkusmiljöer, kloka ungar och det hemliga vapnet: en elefantunge så supergullig att det mesta faktiskt är förlåtet.

(Med det mesta menar jag nu rollfigurernas utveckling, deras papperstunna personligheter, filmens tungt datoranimerade utseende samt den skamlöst känslomässiga utpressning det innebär att se en liten supergullig elefantunge skiljas från sin mamma – om och om igen.)

Den lille föds av sin cirkuselefantmamma fru Jumbo när hon precis har blivit inköpt till Bröderna Medicis cirkus. Det är 1919 och till cirkusen har den tidigare ryttarstjärnan Holt Farrier (Colin Farrell) återvänt efter krigsslutet. Han är änkeman och relationen till de två barnen är inte på topp.

Cirkusen är överhuvudtaget inte i ett särskilt bra skick men när lille Dumbo föds förändras allt. Han ser ut som ett missfoster i de flestas ögon (måste få protestera mot premissen här eftersom elefantungen alltså är supergullig) men han bär på en superkraft – han kan nämligen flyga.

Detta sensationella faktum lockar till sig cirkusentreprenören VA Vandevere (Michael Keaton) som full av hybris och med yvig frisyr köper upp hela rasket och förflyttar Dumbo till större scener. När hans gigantiska nöjespark "Dreamland" visar sig vilja kasta ut de lite mer udda typerna från Bröderna Medicis cirkus uppstår såväl en möjlighet för Holt Farrier att göra en insats för elefanter och barn, som för publiken att dra paralleller till samtiden.

Sade jag att elefantungen är supergullig? Det är den verkligen. Den har mer känsla i sina datoranimerade ögon och snabel än vad som finns i resten filmen, och det räcker enormt långt.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra