Nu är det inte Quentin Tarantino som gjort "Gringo" men nog verkar det som att regissören Nash Edgerton (före detta stuntman och bror till skådespelaren Joel Edgerton) har rotat igenom hans sopor och blivit inspirerad. Varför läggs annars en psykopatknarkboss med väldigt specifika Beatles-preferenser in i en redan överfylld handling?
Det låter eventuellt lite kul men tro mig, att se en psykopatknarkboss skjuta någon i huvudet för att hen inte fattar vilket Beatles-album som är bäst är så tröttsamt att filmklyschepolisen borde ingripa.
Huvudpersonen i dramat, "gringon", är den av alla utnyttjade mellanchefen Harold (David Oyelowo). Hans elaka chefer, överraskande nog spelade av vanligtvis bra skådespelare som Charlize Theron och just Joel Edgerton, använder honom som bete i en affär som läkemedelsföretaget de leder har i Mexiko. När han inser att han är lurad iscensätter han en kidnappning för att klämma företaget på kidnappsförsäkringen.
Men inget går som planerat. Framför allt går det snett för filmskaparna, som fått härja fritt och lyckats skapa en film som visserligen är fullproppad av handling, miljöer och diverse mer eller mindre trovärdiga rollfigurer – men helt utan ett uns av spänning eller den "svarta komedi" den sannolikt är ute efter.
I stället blir upplevelsen som en meditations-version av "Breaking bad": Det pågår visserligen ett pengatungt drama vid den mexikanska gränsen, men man gör bäst i att inte försöka fastna i flödet, bara notera vad som händer och låta det passera. Som stackars Amanda Seyfried reducerad till en totalt meningslös flickvänsbiroll, en enorm mängd skurkar på olika nivåer samt en småförvirrande upplösning som tigger och ber den där filmklyschepolisen att släppa fikabrödet och göra sitt jobb.
Fakta: Gringo
Genre: Actionkomedi
Premiär: 30 mars 2018
I rollerna: Charlize Theron, David Oyelowo, Amanda Seyfried med flera
Regi: Nash Edgerton
Speltid: 1 timme 50 minuter
Censur: 15 år
Betyg: +
