Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jamie Bell och Taron Egerton gör rollerna som låtskrivaren Bernie Taupin och hans kompis Elton John. Pressbild.

Filmrecension: Fulländad Elton John-musikal

I ”Rocketman” skildras Elton Johns uppgång och fall under första halvan av hans framgångsrika liv. Skådespelaren Taron Egerton glänser i rollen som själsligt plågad stjärna.

En dörr slås upp och en man iförd apelsinfärgad kostym, glittriga platåskor och fjäderklädda vingar tar stora, beslutsamma kliv över tröskeln. Är han en man som strax ska möta en jublande publik, eller är han på rymmen? Det ska visa sig att han är på väg mot sin frälsning.

Att ropa på hjälp i tid kan vara livsavgörande. Jag tänker på Avicii vid mer än ett tillfälle när jag ser "Rocketman”. För berättelsen om den unge Elton John handlar i grund och botten om hur ensam man kan känna sig samtidigt som man erövrar de största musikscenerna i världen.

Bakgrunden till den låga självkänslan handlar i Elton Johns fall (född Reginald Kenneth Dwight) om en uppväxt med två föräldrar som varken förmår att älska sin son eller varandra. I vuxen ålder utvecklar ”Reggie” ett självhat så starkt att det är nära att ta livet av honom.

Skådespelaren Taron Egerton (”Eddie the Eagle”, “Kingsman”) förkroppsligar detta klaustrofobiska självhat helt lysande – samtidigt som han bjuder på en fantastisk show. Det är som om han har laddat batterierna under alla sina 30 år och låter oss bevittna när han brinner upp till tonerna av ”Your song”, ”Tiny dancer”, ”Rocket man” och ”I’m still standing”.

En imponerande rollprestation som inte bara kräver musikalisk talang, utan ett gehör för den smärta och det egensinniga driv som verkar ha byggt upp filmens stjärna. Som musikal är ”Rocketman” fulländad. Man lyckas få in Bernie Taupins ibland obegripliga låttexter i en kontext som går i linje med Elton Johns personliga utveckling. Sångnumren är dessutom ljuvligt medryckande. Som musikbiografi är den konventionell, en film där barndom, genombrott, missbruk och uppbrott med parhästen Taupin följer mallen för ett rockstjärneliv, mer eller mindre.

Det går förstås att invända mot filmens objektivitet – då Elton John själv är initiativtagare till filmen om sitt liv – men jag tycker att filmskaparna lyckas sätta sin egen prägel på projektet. Att inte bli älskad och ta skydd bakom destruktiva mönster är mångas erfarenhet. Det är lovvärt att de hittat ett sätt att kanalisera den erfarenheten genom musik som har präglat populärkulturen i decennier.