Filmrecension: First man

Framgång har alltid ett pris, det är ett tema som återkommer i Damien Chazelles filmer. I köttiga "Whiplash" (2014) fick en ung jazztrummis lära sig trumma tills psyket svajade och knogarna blödde. I den vemodiga karamellen "La la land" (2016) offrade huvudpersonerna kärleken för Hollywood-karriären.

När det denna gång handlar om rymdfärder är det bokstavligen liv som står på spel. Det blir tydligt redan i den skakande inledningen då Neil Armstrong i princip sätter sig i en konservburk och åker ut i rymden. När han börjar "studsa mot atmosfären" och oroväckande maktlös glider i väg in i det uppslukande mörkret svindlar det så där extremt obehagligt (eller alldeles underbart, beroende på läggning) som bra rymdfilm alltid gör.

Oscarbelönade svenske fotografen Linus Sandgrens kamera är en mycket viktig medspelare i att skapa den här magin, den ligger tätt på Ryan Goslings minimalistiska spel, får det att snurra i publikens huvud och lyfter Claire Foy till nya höjder; att vara den som står bredvid när partnern riskerar livet är inte lätt och att i rollen som fru Armstrong nästan stjäla showen är minst sagt skickligt.

Den inledande soloflygningen äger rum 1961. USA får storstryk av Sovjet i rymdkapplöpningen. Vi vet hur det gick med den saken, det är inte en spoiler att avslöja att Neil Armstrong till slut hamnar på månen. Storheten med "First man" är att den berättar om detta storslagna äventyr genom uppoffringarna på vägen dit. Alla skattedollar och alla de liv som spilldes, var det värt det?

Damien Chazelles funderingar känns möjligen lite för långdragna men i "First man" är processen mer hjärtskärande än tidigare. I grunden är detta en stark kärlekshistoria, enormt fint iscensatt av alla inblandade. Vad är ens framgång? För en del kommer svaren enkelt. Andra måste åka till månen och tillbaka för att inse vad som är vad.

Miranda Sigander

TT-TT Spektra