Filmrecension: Finanskrisen som fars

Efter finanskrisen 2008 hamnade Grekland i fritt fall. Många år av korruption och klientelism (statliga anställningar i utbyte mot röster) gjorde att systemet brakade ihop ännu hårdare än i resten av västvärlden. "Lösningen" var att den så kallade Trojkan tog över makten, en koalition mellan Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.

Trojkans åtstramningspolitik sänkte lönerna brutalt med högre arbetslöshet, fattigdom och självmordsstatistik som resultat. I början av 2010-talet avlöste våldsamma demonstrationer varandra i Aten. Anarkister brände ned polisstationer samtidigt som det högerextrema partiet Gyllene gryning slog meningsmotståndare på käften i tv-debatter. Den korrupta och militariserade polisen trakasserade invandrare.

Tyvärr återfinns ingen av denna dramatik i "Adults in the room", som utspelar sig bland kostymklädda män i mötesrum långt bort från gatustridernas hetta. Filmen tar vid efter 2015 när det grekiska vänsterpartiet Syriza gick till val på att stå upp mot EU:s åtstramningspolitik och vann.

Det såg för ett ögonblick ut som om Grekland skulle göra någonting historiskt i en tid av nyliberal dominans, men hoppet varade inte länge.

Vi följer den nytillsatte finansministern Yanis Varoufakis, vars bok om tiden efter valet ligger till grund för manus. Publiken får följa hans tröstlösa möten med europeiska världsledare som inte vill höra hans reformförslag, alternativt snabbt lämnar walk over till teknokraterna i Trojkan, som kräver att Greklands folk ska straffas hårt för den tidigare regeringens och oligarkernas korruption.

Yanis Varoufakis försöker med en dåres envishet förklara att mer skuld bara kommer att skicka ned Grekland i ett svart hål, allt för döva öron. Som om alla möten ändå är helt meningslösa. Titeln "Adults in the room" är lite klumpigt grundad i filmen. Är det verkligen vuxna som behövs i rummet? Eller helt nya rum?

Skådespelaren Christos Loulis har verkligen fångat Varoufakis minspel och manér, och vars upplevelse gör det uppenbart att bankerna är eurozonens riktiga överhuvuden. Filmen är spännande och ger en ovanlig inblick i politikens slutna rum, men utan förförståelse för Greklands komplicerade kris kan det kännas som att kastas i havet utan flytväst.

Kristoffer Viita/TT