Amour Fou (ung. ”vild kärlek”) bygger på den sanna historien om 1800-talsförfattaren Heinrich von Kleists självmordspakt med älskarinnan Henriette Vogel. Titeln bör tolkas ironiskt; det är nämligen en berättelse som må innehålla allt på pappret – passionerad kärlek, rivalitet, poesi och pistoler – men som regissör Jessica Hausner med avsikt har gjort tröttsam, svårsmält och obekväm.
Invånarna i tidigromantikens Preussen som målas upp med bilmattegrönt och crème brûlée-gult i paletten, talar i stora ordalag om utopier, frihet och evig kärlek, men är bundna av sina hämningar och tycks inte alls förmögna att känna de känslor som oreras om. Främst förkroppsligas detta av Heinrich von Kleist, gnällspik och tvättäkta emo två sekel innan begreppet populariserades.
Poeten bär sitt hjärta på Werther-jackan och tjatar ständigt på omgivningen om hur ingenting i livet är värt någonting för honom, att hans högsta önskan är att få begå självmord med den han älskar. ”Åh, ni är så melankolisk idag”, säger medmänniskorna, och Heinrich han gottar sig åt berömmet.
Ingen, absolut ingen, gör någonting med behag i Hausners romantik. Ingen människa ler uppriktigt, inga pinsamma tystnader klipps bort. För att ytterligare markera stelheten, rör sig kameran knappt alls under filmens gång. Det är visserligen lätt att uppskatta konstnärligheten bakom det här, likaså allt vackert foto, kostymerna, humorn i det obekväma. Men Amour Fou blir ändå i huvudsak 96 minuter dålig stämning på tyska, och en lång, lång, lång ursäkt för tittarna att hinna ikapp med mobilsurfandet under visningen.
